Höstmorgon på strandägarna. Vinden kommer från ost in över ett grått hav. Vågorna bryter mot revet som sträcker sig ut i vattnet. Fåglarna drar upp i stråk och däremellan är det stilla. Gråstilla, blåststilla. Jag är ensam på platsen med mig själv som sällskap.
Å så ligger hon där och väntar, min meditationskudde i betong. På något underligt sätt är det kanske hon som drar mig hit ut. Längst ut på udden istället för lä bakom en sjöbod eller i en dunge längre inåt land.
Jag slår mig ner. Gör det bekvämt för mig. Njuter av alla kläder jag byltat på.
Landar ned. Känner mig som ett grässtrå. Väl rotad i marken och jag följer vindens skiftningar. Känner svajmånen i kroppen. Benen och ändan har direktkontakt med Moder Jord, överkroppen sträcker sig upp mot skyn. Vinden tårar mina ögon. Känner kylan mot kinden och följer spåret som bildas av tåren som rinner.
Jag mer känner än ser platsen.
Här är jag just nu.
Alla dessa ord som sveper förbi genom tanken. Ord jag vill fånga och formulera. Dröj kvar och återkom om en stund. För just nu är jag Här.
Märker hur anspänningen i ryggslutet lättar. Hur jag landar ned på kudden. Hur vinden masserar ländryggen då byarna lättar och tar i och får mig att följa med i rörelsen. Naturens, elementens rörelser som jag är en del av.
En helt annan upplevelse än då jag satt här på min kudde i maj eller på midsommar. Inte sämre, inte bättre, men annorlunda. Nu är ett nytt Nu.
