Jag visste att jag skulle dit. Jag visste att jag skulle möta någon där som jag känner. Upplevelsen blev väldigt stark, närmast magisk, precis som intuitionen sagt. Känns nästan fånigt att säga så här i efterhand, men det var ändå så det var och precis så det blev.
Vi åker till Stockholm för att träffa gamla och nya vänner, umgås med släkten och inte minst dottern. Helgen är bokad och evenemanget dyker upp på Facebook och intuitionen är tydlig. Kommer ändå ett litet motstånd, passar det in i programmet? Rör jag till det för de andra? Men nä, allt är precis som det ska och möjligheterna bara öppnar sig. Men vad är toning? Ingen aning, men det är som det ska. Jag ska vara där.
Hon fyller en hel katedral med ljudet från sin klangskål. Sedan fyller hundratals personer katedralen med sina toner, de ljud som vibrerar från hjärtat och öppnar upp allt som är du. Istället för att med sång simma fram med olika teknik, använder vi toner, toning att surfa på vågorna genom upplevelsen. Vi spinner liksom katten med de vibrationer vi skapar. Vi andas, ger oss själva utrymme att använda hela vår resonanslåda och med den tydliga intentionen ”Jag vill dig väl” släpper vi ut de toner som vill komma i en välvillig riktning ut över jorden. Det är en magisk upplevelse. En upplevelse bortanför orden. En otrolig närvaro.
Frågar min dotter efteråt vilka ord som fastnat hos henne. Hon hjälper mig lite på traven, men inser ändå. Denna närvaro gav inte utrymme för att lägga ord på minnet, upplevelsen ryms någon helt annanstans. Minns däremot ”omställningssmärtan” i hjärttrakten, när bröstkorgen vidgas och hjärtat får öppnas ännu mer, då ömmar det i bröstbenets leder. Minns de otroligt starka ljud som kommer från mig och viljan att låta kroppen bara flöda med i det hela. Röra kroppen precis på det sätt som kroppen vill, i detta stilla sammanhang. Armarna följer spontant med ljudet upp mot katedralens tak. Kommer en liten känsla av motstånd för att våga släppa taget, passa in, hur ska man bete sig? Just här, just nu, ska man ingenting. Sammanhanget ger möjligheten att bara vara i det som är, ge ljudet en intention och följa tonen. Precis på slutet kommer också tårarna. Tårarna som flödar fritt. ”Är du ledsen?” Nej, inte alls. Bara rörd. Eller väldigt berörd.”
Tack Marie Bergman för denna magiska upplevelse! Du bjöd in till nästa tillfälle den 19 november. Jag kommer vara där.
/Pernilla
