MORGONSTUND HAR GULD I MUND

soluppgång

Kliver ut genom dörren och möter morgonen.

Människorna sover länge än, men alla andra är vakna. Solen har just klivit upp och sträcker armarna mot himlen och ut över ängarna. Fåglarna är uppe sen länge. Göken gal en bit bort, näktergalen sjunger sin hymn till våren och koltrasten stämmer in. Sädesärlan vippar fram över gårdsplanen letandes efter mask. Duvorna kuttrar och svalorna sveper fram över himlen.  Kajorna har bjudit in hela släkten till frukostkaffe hemma hos sig i murgröneträdet. Ett par kaniner pilar över gräsmattan. Det kvittrar, drillar, visslar och piper i varenda buske och träd.

Även på marken visar våren upp sig från sin vackraste sida. I ekhagen växer ett överflöd av gullvivor, mandelblom och sippor av alla det slag, blandat med en och annan orkidée. Under en gammal ek hittar jag ett par färdiganvända fågelägg. gullvivor

Ljuden förändras under min promenad över strandängarna ut mot havet. Så även marken. Plötsligt är den alldeles lila, St Pers nycklar breder ut sig med stenmuren som fond.

Kossorna betar fridfullt i strandkanten en bit bort. Till min förvåning dyker en räv upp. Han blir nog lika förvånad, tittar på mig och springer iväg. Kanske har han kalasat på den döda svan som ligger i ängskanten. St Pers nycklar

Sjöfåglarna och dess läten möter mig. Det piper, tjirpar och visslar. En ny melodi, en annan sorts serenad än den inåt land. Tärnan hovrar i strandkanten innan den dyker efter fisk, medan strandskatorna flyger över udden. Svanarna slår tungt med vingarna när de lättar från vattnet. Strandpiparen rinner fram över stenarna. Gässens karaktäristiska skränande och en å annan mås hörs över vattnet. Herr och fru Gravand guppar i viken.

Göken hörs igen. Vilket väderstreck kan det vara? Nordväst? Vad säger folktron om det; västergök – bästergök, södergök – dödergök, men norr?

Nu har jag kommit längst ut på landtungan.  Allting förändras ständigt, till och med stenarna. Här längst ut har vinterns vindar täckt in stenarna med sand sedan jag var här senast.

Doften av hav. Idag bara en subtil antydan av tång.

Här kommer en kråka som lämnat släktkalaset, men blir inte välkomnad av strandskatan som högljutt jagar iväg den. Slår mig ned bland stenarna och möter morgonen över havet. Kanske inte strandskatan välkomnar mig heller? Men jag lovar; jag ska bara sitta stilla, alldeles stilla, stilla på min meditationssten. Den speciella som ligger just här, längst ut och väntar på mig.

En svan seglar förbi på vågorna. Längst ut bland stenarna syns ett par ståtliga mörka siluetter. När de flyger iväg syns deras imponerande vingbredd. Kan det vara ett par unga havsörnar? På ett skär vilar vadare, änder, gäss och måsar. Säkert också många fler som jag varken ser eller kan namnen på, men det skapas viss oreda på skäret när havsörnarna landar.

Brisen smeker min kind.

Solen gör en gata i havet, speglar sig i fyren på sin väg att värma mig.

Jag hör vingslagen från en and passera över huvudet. En röd liten skalbagge kryper yrvaket över sanden.

Känner hur kroppen landar. Andningen är lugn och jämn. Vilar blicken i en fågels fotspår.

Nu

är Jag

Här

Nu släpper jag taget, försöker låta bli att formulera upplevelserna.

För en stund bara vara.

Vara i kontakt med mig själv och i upplevelsen. Samtidigt.  Utan tanken som styr.

Vara i det som är. Vila i utrymmet mellan tankarna.

Möta morgonen, naturen och mig själv.

Här.

 stranden

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 + 19 =