Att få erbjudandet att guida en annan människa närmare dess egen kärna är en ynnest. Ibland möts vi just där, lite närmare, ibland inte. Att guida via orden görs ju i många sammanhang, men att faktiskt få lägga händerna på en annan människa och tillsammans använda annan kommunikation än via orden, det kan vara magiskt.
Så vart lägger jag händerna? Sällan lyckas jag räkna ut regler för precis hur. Jag behöver ha hela min intuition och närvaro påkopplad. Så klart har jag några utgångslägen och utifrån dem försöker jag känna. Försöker uppfatta andningsrytmen, spänningar och kurvor i kroppen. Ibland väldigt subtila, ibland tydliga.
Som när bäckenet får landa ned, rumpan kommer inunder kroppen istället för bakom och ländryggen får mjukna. Då händer något. Bröstrygg och nacke rätas ut och huvudet får vara kronan på verket. Ofta möts vi i samma rytm. Där. Där andningen synkar och det finns en rytm som jag både kan se och känna under mina händer.
Ibland kanske jag lyckas leda dig själv närmare din kärna och du möter sådant du inte vill kännas vid. Har guidningen då blivit bra eller dålig? Att möta alla nyanser av dig själv är ju inte alltid varken skönt eller trevligt, men ändock du. Att då stå kvar i kontakten, möta och smaka på det som kommer, det är kanske språnget närmare dig själv.
Men händerna behöver vara kärleksfulla. Ibland i ett fast grepp, ibland bara vilande. Inte tillrättavisande eller dömande. Där sker ingen magi. Så full respekt för dig och full respekt för mig och vi möts precis där vi är just Nu.
Tack för att Du ger Mig möjligheten
Pernilla
