Pernilla, Pernilla, titta!
Anki kommer in på arbetsterapin glädjestrålande och jag blir så klart glad redan innan jag fattat vad hon vill visa mig. Den rör sig! Vad är det jag borde se och förstå, vad är det som rör sig? mina tankar hinner förvirrat irra runt innan Anki berättar och visar mig hur hennes vänstra arm, sedan 27 år förlamad och spastisk, faktiskt blivit lite mjukare. Den här mjukheten gör redan skillnad, kanske inte i funktionen av själva armen, men i att den inte hindrar hennes övriga rörelser på samma sätt. Hon beskriver att när hon går finns alltid ett motstånd i rörelsen från spasticiteten, men nu hindrar inte armen rörelsen på samma sätt. Den kan lättare följa med i kroppens övriga rörelser.
Vi har bara jobbat någon vecka tillsammans, ingången var att Anki var sugen på att prova något nytt och därför nyfiken på de verktyg jag har i min verktygslåda. Så självklart börjar vi med kroppskännedom och hur vi kan tillämpa det i alla de aktiviteter Anki utför just här och nu på Treklöverhemmet. Vi har utgått från att få med kroppens hela förankring, hitta en lugn andning och en medveten kroppsnärvaro. Vi har fokuserat på att hinna landa på stolen med hela rumpan och få fötterna i golvet innan vilket som helst arbetsmoment påbörjas. Vi har fokuserat mer på hela kroppen, istället för att öva en specifik önskvärd funktion. Jag vet inte hur många gånger jag hunnit påminna henne om att ge sig själv lite ”ställtid” mellan momenten, om så bara någon sekund, för att hinna känna att hela hon är på väg i samma riktning. Det är så lätt att vi bara flyttar oss halvvägs, tänker att det ska gå fortare eller jag ska ju snart tillbaka eller vilka mer eller mindre omedvetna tankar som grundar våra halvdana beslut. Oftast innebär det att vi läcker energi, tex att sitta på trekvarten på stolen är ju inte bekvämt eller effektivt på något sätt, däremot om vi ser till att göra det bra för oss i varje moment, kommer hela du till din rätt i varje ögonblick. Alltså det bästa du har där och då kan du också använda, om du gör det på ett medvetet sätt. Det här gäller oss alla, men inte minst om tex känseln är nedsatt efter en neurologisk skada eller sjukdom. Ju känsligare din kropp är (av vilken anledning som helst) desto viktigare att du gör det bra för dig själv!
Arbetet tillsammans med Anki var ett av de första där jag fick chans att se hur kroppskännedom och BK i Aktivitet verkligen är supereffektivt även för dem med neurologisk skada eller sjukdom. Hela sommaren på Treklöverhemmet fick jag olika möjligheter att introducera arbetet tillsammans med olika deltagare och en nyfikenhet hos personalen.
Under sommaren skrev jag många betraktelser på Facebook och Instagram och det här skrev jag en kväll i mitten av juli när jag varit ute och paddlat kajak:
På dan hade en grupp övat kroppskännedom med fokus på att lära känna sin kropp och dess potential. Att söka en känsla av att vara väl förankrad. Undersöka andningens helt naturliga rytm och släppa andningen fri, inte styra i fyrkanter eller bestämma över dess rytm utan förlita sig på att du får precis så mycket syre du behöver bara du släpper taget och vilar i den rytm som blir. Att vara medvetet kroppsnärvarande med ”ett öga inåt och ett öga utåt”, alltså i kontakt med dig själv och det du håller på med, samtidigt.
Det här kan låta skenbart enkelt och borde kanske vara en självklarhet, men i vårt fragmentiserade samhälle är vi oftast mer fokuserade på detaljerna för att hitta lösningen än att se hur allt hänger samman i en enda flödande helhet.
Just ”flödet” är nog det finaste resultatet jag sett hos deltagarna jag övat med. När en känsla av lugn och trygghet kan sprida sig i kroppen går det åt väldigt mycket mindre energi för att göra vad än du vill göra. När du verkligen kan känna i din egen kropp att fysisk trötthet eller hjärntrötthet inte är två helt olika saker, utan två sidor av samma mynt och därmed behöver ett helhetsgrepp, så får du betydligt fler verktyg i din låda för energibesparing.
Allt detta har jag med mig när jag själv sätter mig i kajaken på kvällen. Jag är nybörjare på kajakpaddling och då är det lätt att spänna sig och fundera på teknikens detaljer. Istället försöker jag leta upp känslan från dagens övande. Slappna av, släppa ner tyngden, inte hålla andan utan leta efter rytmen i rörelsen. Jag försöker paddla med hela kroppen, låta rörelsen komma från centrum av min kropp, ta stöd från benen och inte låta de stackars armarna göra jobbet ensamma. Jag försöker påminna mig själv om att armarnas jobb är alltid att göra finliret. Grovgörat ska de största musklerna i ben och bål stå för.
En del av det intressanta är att det här gäller för oss alla, oavsett om vi har några speciella diagnoser eller inte – alla bor vi ju i var sin kropp! Det kan tyckas banalt och enkelt, men det är just det som är hela grejen – hela Du är en enhet, vilket innebär att alla delar påverkar varandra. Så självklart egentligen, men så ofta vi glömmer det i vårt moderna samhälle.
Det var fler än Anki som uppskattade nya perspektiv på sig själva med hjälp av övande av kroppskännedom och under sommaren skrev Malin ett inlägg till mig på Facebook:
Tack vare Pernillas instruktioner av BK i stående
Upplevde jag igår att jag kunde stå stilla, efter hennes instruktioner i över 30 minuter, vilket jag inte kunnat på 30 år!
Jag fick ingen värk eller ökad spasticitet
Utan bara en GO WOW känsla
Tack igen Pernilla
Pernilla: Åh så häftigt att höra Malin! Kanske inte alla som självklart förstår vinsten i att kunna stå still, men tänk möjligheten att fortsätta erövra kontakt med sin kropp livet igenom!
Malin: Att återerövra kroppen efter så många år med en för mig ny metod är som att vinna på lotto
trots att jag hittills ännu bara skrapat på ytan av vad BK kan göra med kroppen
Ser fram emot att utveckla detta mer…….
Så nu tar vi chansen att utveckla detta lite vidare! Vi ordnar en tvådagars kurs Skapa balans i vardagen med ökad kroppskännedom i Göteborg 18-19 nov och du med egen neurologisk skada eller sjukdom är varmt välkommen! Läs mer och anmäl dig på www.aktivitetsbalans.se
