Håll i, håll ut, håll om! Får man gnälla på Corona?

Hur påverkas din Aktivitetsbalans av Corona? Har du hittat in i en rytm som passar dig? Upplever du en större eller mindre förändring av ditt liv?

Vill du hellre lyssna på mina funderingar på Youtube istället för att läsa? Då finns där en film med mig och Omsy.

Får man gnälla på konsekvenserna av Corona fast man haft turen att inte drabbats? Ännu så länge…

I våras satt jag här på en sten och filosoferade över känslan av baksmälla. Idag är det kanske mer av… ja vadå? En överdos av försiktighet, påtvingade restriktioner, nödvändiga begränsningar. Vi är vana att kunna bestämma själva och nu är vi inmålade i ett hörn, satta i krigsläge mot en osynlig fiende. En fiende som vi inte riktigt vet hur den ser ut, bortsett från en boll med rosa fluff.

Just nu är jag så himla less. Känner att det påverkar nästan allt jag gör dagligen och stundligen. Hur hittar man en normal vardag?

I våras och i somras tyckte jag att det gick riktigt bra, men nu orkar jag inte riktigt längre. Orkar inte att inte få träffa min familj, krama om mina vänner, begränsa alla kontakter, inte få mänsklig närkontakt, alltid vara superuppmärksam på minsta snörvling och allt detta spritande. Visst jag jobbar i sjukvården, hygienreglerna är alltid tydliga, jag fryser mig igenom vintrarna i kortärmat eftersom jag inte får ha något nedanför armbågen, fåfängan står tillbaka då nagellack och utsläppt hår inte är tillåtet, men detta spritande som vi håller på med nu gör något med mig. Nästan så jag önskar att besökarna ska sitta helt stilla och inte röra sig och framförallt inte beröra något eftersom det innebär att jag efteråt ska komma ihåg och sprita av alla “tagytor”. Jag som normalt vill att vi har aktivitet i rummet, inte bara pratar om görande utan verkligen övar tillsammans. Det där som jag verkligen tror gör skillnad är nu tveksamt om jag får och bör göra. Vi ska bara ha närkontakt när det verkligen är nödvändigt och vad är nödvändigt? All denna uppmärksamhet, ständiga begränsande och ifrågasättande gör något med mig – jag blir helt slut och vill inte va med längre…
Eller, jag menar ju inte att jag inte tänker följa restriktioner och rekommendationer längre utan bara att jag önskar att det vore slut nu. Att någon kunde berätta för oss precis vad som är den rätta vägen, den minst ansträngande vägen och utlova ett snart slutdatum. Visst hade det varit skönt!
Snälla, har du några tips till mig hur du gör för att stå ut i denna speciella vardag?

Håll i, håll ut och håll om dig själv. Ge dig själv all den kärlek du behöver, i den här situationen precis som alla andra dagar.

Allt gott!

/Pernilla

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × 4 =