”Berätta om din egen bakgrund och erfarenhet” uppmanas jag av en vän. De där erfarenheterna som numera är en självklar kunskapsgrund i allt jag gör, men inget jag pratar så mycket om nu för tiden. Jag behöver sällan säga till patienterna jag möter att jag själv varit med om många år av både långvarig smärta, utmattning och långtidssjukskrivning. Och dessutom år av stöd till ett sjukt barn. De jag mött har känt att jag har haft livserfarenheter och med utgångspunkten att vi alla är människor på väg genom livet så har jag inte behövt prata om mina detaljer.
Men visst att dela gemensamma livserfarenheter kan ge nya perspektiv. Så då plockar jag väl upp symtomen som ledde till fördjupningen i mitt eget liv, utforskande och utvecklingen av nya arbetssätt som arbetsterapeut, utbildningar inom kroppskännedom, psykoterapi och så mycket mer.
Mina egna erfarenheter – de jag tar med mig in i behandlingen
Ambitiös, självständig och duktig – faktorer som kan ta en långt i livet, men som också kan vara ett bra recept för att braka rakt in i väggen. Med kraft.
Det gör ont och känns knäckande, men sett i backspegeln, väldigt lärorikt. Lärorikt om sig själv som person och om livet. Hur vi kan ta oss ann livet, utvecklas och hitta helt nya sätt att leva det där enda livet. Om det nu är det enda?
Ung småbarnsförälder, nyligen flyttat till en ny del av landet, knappt utan någon som helst anknytning eller skyddsnät och på ett nytt spännande arbete parat med de där personliga egenskaperna, ledde till en långtidssjukskrivning pga ryggsmärta och utmattning. Vilken utbildning det var! En otroligt lärorik, men tuff skola utan lov eller helgledigt. Det tog tid, men så småningom kom jag ut på andra sidan. Trodde då att jag lärt mig allt jag behövde och var botad. Som om det gick att checka av och slippa uppleva något liknande igen.
Jag har alltid sett mig själv som stark och kapabel, man kan alltid ta i lite till. En ganska bra förmåga när man är sugen på att gå i strid för något som känns viktigt eller för att ta sig fram genom livet. Men också en egenskap som kan få en på fall, i alla fall när man tar i lite för ofta och lite för mycket. När man missat vikten av att respektfullt lyssna in sin kropps gränser och emellanåt ge sig själv skön och välbehövlig vila.
Min kropp är klok. Och ganska känslig. När huvudet drev på alltför hårt, när huvudet tyckte det var smart och hade koll på tex ryggsymtom, så fick kroppen hitta andra vägar att förmedla sitt budskap. Det gick väl ungefär 4 år med heltidsarbete (efter sjukskrivning och långsam upptrappning) innan kroppen till slut var tvungen att skrika så högt att den slog omkull mig i en ny period av utmattning. Den här gången kände jag mig knäckt. Jag som var så kapabel. Jag som arbetar med rehabilitering. Jag borde ju kunna det här. Eller?
Levde jag verkligen som jag lärde, på djupet? Nja, det fanns många fler lager att utforska och lära sig av. Utmaningar att ta sig igenom och komma ut lite mognare på andra sidan. Jag har en gammal blogg som jag skrev på den tiden. Nästan anonymt för det var svårt att verkligen vara transparent och erkänna mina begränsningar för hela världen, men väldigt användbart att reflektera och spegla det som skedde.
Jag letade faktiskt just upp den där bloggen, kom inte ihåg varken namn eller adress, men till slut så. Tårarna rinner när jag läser mer än 10 år gamla minnen av starka lärdomar för både mig och resten av familjen. Om du är nyfiken är du varmt välkommen att ta del av mina erfarenheter, det finns faktiskt en hel del matnyttigt där. Det gick bra att skriva och dela med mig så länge det gällde mig själv och mina erfarenheter, men bloggandet tog slut i samband med sonens sjukdom. Då kändes det som jag inte kunde skriva om mitt perspektiv utan att hänga ut honom. Dessa år var verkligen nästa pärs för familjen!
Även detta är faktiskt numera historia och det är otroligt starkt att höra honom som ung vuxen komma hem och berätta hur allt det motstånd livet gav honom där i högstadie-gymnasieåren gett honom perspektiv på livet och användbar kunskap idag. Alla de där samtalen jag och han hade, då när jag ”tvingade” honom att komma fram under täcket och faktiskt sätta ord på allt som var skitjobbigt. Jag fick verkligen jobba hårt, envist och använda alla mina ”skills” som både terapeut och mamma på den tiden. Idag njuter jag frukterna av allt jobb vi gjorde då. Men allt det här vet man ju aldrig när man står mitt i det – kommer det ta slut? När då? Hur mycket ska vi orka?
Min utgångspunkt är ändå att vi alltid har möjligheten att komma igenom. Även det svåraste. Visst kan det kännas oerhört jobbigt, självklart behöver man stöd på vägen och förändringar göras. Men det är värt det. På andra sidan finns mycket livskvalitet att vinna.
Det finns så oerhört mycket att berätta och det här fick bli en mycket kort sammanfattning. Vill du höra mer så kan du både läsa den gamla bloggen och självklart ta del av den behandlingsmetod och livsfilosofi som jag numera kallar Basal Kroppskännedom (BK) i Aktivitet och är väl egentligen det tydligaste resultatet av alla dessa års förändringsprocess. Mina egna livserfarenheter inklusive allt det jag fått med mig från alla de patienter jag mött. I denna terapeutiska, varma och djupa process finns så mycket kärlek, trygghet och kraft att finna, eller rättare sagt, vi använder det här verktyget för att locka fram just detta i dig, dina egna förmågor. För det är så det är, i djupet av varje människa finns den goda kärnan som är möjlig att plocka fram och låta få komma till sin rätt. Där finns magi och djup visdom som överskuggats av livets händelser.
Mer än gärna vill jag utforska detta vidare tillsammans med just Dig!💞
