Under senaste månaderna har jag varit i tidningsreportage TVÅ gånger. Dels en Artikel i tidningen Arbetsterapeuten och Födelsedag Smålandsposten. Det är en ovan känsla när vänner, patienter, arbetskamrater eller bekanta kommer och berättar ”Jag såg dig i tidningen!”. Ja den där lite märkliga känslan att stå i centrum, att stå för innehållet i reportaget, helt enkelt att sticka ut, men också ganska stolt att jag vågar. Samtidigt har jag ju blivit ganska bra på det under senare år, att helt enkelt stå i mina ben och säga det jag vill få sagt. Att inte vänta på att någon letar upp mig och frågar om jag har något att komma med. Nej jag tror mig ha något att förmedla till världen och då gäller det ju att världen får höra, känna, prova, se innehållet i det som är min uppgift att förmedla här i livet. För så tror jag att det är, att var och en har sitt uppdrag, sin mening med livet. Inte så att det är en enda jättestor uppgift som ska uppfyllas, utan uppgifter som skiftar under livet och som vägleds från hjärtat. Alltså måste vi lyssna inåt och få kontakt med hela oss själva. Genom att landa ned i benen, hitta inbalanseringen, få bäckenet inunder dig så att avståndet mellan svansrot och hjässa rätas ut, då får andningen sin plats och du får tillgång till hela din potential i stunden. Just det där var min tanke både när jag klev upp på konserthusets scen, skulle fotas i reportagen eller då jag står hemma i köket och lagar mat – jag vill komma till min rätt i just denna stund och då använder jag ju så klart de verktyg som stödjer mig, vilket inte innebär bara tankeverktyg eller fysiska övningar, utan just samspelet där jag kan hitta mental kroppsnärvaro i just den aktivitet som ligger framför mig.
Har du reflekterat över och hittat ditt nuvarande uppdrag? Hur gör du för att ta den plats i livet som är din? Vad stödjer dig att göra just detta?
Varmt lycka till med att utforska din plats!
/Pernilla
