Mötet med Indien är starkt. Bombarderas av sinnesintryck och kontraster.
Torsdag morgon; äter grötfrukost medan det är -13 grader och solen som går upp gnistrar i nyfallen snö. Fredag morgon; erbjuds vaniljwinerbröd och blåbärsmuffins till frukost efter ca 3 timmars sömn på flygplanet. Lördag morgon; indisk frukost på ett litet soffbord i hotellentrén. Varma rätter i form av sammanpressat ris, idly, och en donutliknande bulle, vadai, med två såser till. Den ena tror jag är gjord på gula linser och den andra på kokos, båda mer eller mindre kryddstarka.
Kontransten i klädsel är otroligt intressant. Vackra färgstarka saris pryder varje kvinna, fattig som rik. De är vackrare klädda oavsett om de sopar gatan, bär tegelstenar på huvudet eller shoppar än vad vi är när vi går på fest.
Samtidigt syns ett modernt höteknologiskt Indien. Flickan med sari somsitter vid busshållplatsen i den röda jorden knappar på sin mobil som vilken västerländsk tonåring som helst. De unga barnfamiljerna vi äter lördagmiddag hos berättar om ett nytt jämlikt Indien som växer fram. Det ena paret har valt varandra av kärlek. Ett annat par har valt att följa traditionen och gifta sig med sin kusinenligt faderns önskemål. Han ser väldigt tillfreds ut när han pratar om sin fina fru och deras barn, varav det andra just är på väg. Familjen och traditionerna är starks och viktiga, speciellt i ett land där det gemensamma nätverket är litet.
Kontrasterna i levnadsförhållanden är inte helt enkla att utröna. I vimlet på gatan inne i Chennai sover någon bakom ett träd på trottoaren, en annan på en bit presenning brevid sin cykel. Vem vilar en stund i väntan på bussen? Vem har trottoaren som sitt hem? Hotellet ligger i en fattig del av staden. Den röda jorden dominerar gatorna. Kossor och hundar blandas med trafiken. Hotell och affärer blandas med hyddor byggda av palmblad. På andra sidan gatan vattnar och sopar en gammal kvinna framför sitt hus, barfota, klädd i vackra färger. Strax kommer en försäljerska förbi med sopborstar på huvudet. Hon bär dem stolt samtidigt som den glesa tandrafen syns i leendet. Vi kör förbi ett par områden med hyddor. Jag kommer att tänka på koloniområden och det känns som en absurd association i sammanhanget.
Det allra starkaste och kanske mest överväldigande och mest talande är nog ändå trafiken. Jag är tacksam att jag inte förväntas köra själv, kan sitta i baksätet och emellanåt blunda när det blir för mycket. Vägen in till centrum förbi flygplatsen skulle vi kalla tre-filig, men filkörning är mycket överskattat. Det är mer regel än undantag att vi har bara någon decimeter mellanrum till bilen brevid. När man ska köra om en lastbil, buss utan fönstret och dörrar där kanske någon hänger nästan utanför, en riksha eller så, ja då tutar man bara. Låter ständigt tutan tala ”Här kommer jag” ”Det är trångt på vänster sida, men här tänker jag köra om” eller ”Den här gången kommer jag på höger”. Störst går först. Det blir köbildning och den som fått in nosen mellan de andra kör först. Mängden tvåhjulingar är många, motorcyklar och vespor. Ibland hjälmförsedda män, kanske med hakbandet knäppt, men resten av familjen på samma fordon har aldrig hjälm. Mannen kör, kvinnan sitter bakom. Den vackra sarin gör att hon sitter i damsadel med båda benen på vänster sida. I knät harhon minsta barnet, kanske sovande, medan det äldre sitter framför pappan på tanken.
Medan jag betraktar allt detta och på något sätt försöker smälta intrycken, ber jag en stilla bön om att livet vill mig väl. Så även mina medtrafikanter.
