Efter en timmas supertrevligt samtal med redaktören Katja Alexandersson på tidskriften Arbetsterapeuten så avundas jag inte hennes jobb att nu få ihop allt vårt prat (OCH besöket på kursen i Danderyd) till en endaste liten kort text om mitt jobb. Jag lovar att hon har material till närmare en hel tidning!
Vi hinner fördjupa oss och utforska härliga kringelikrokar utifrån de sex frågor hon skickat mig i förväg. Vi hittar paralleller mellan yrkets evidens och personliga erfarenheter, självkänslans plats i yrkesrollen, att använda sig själv som det viktigaste terapeutiska instrumentet, till inre drivkrafter för att starta eget och synkronisiteten när jag säger att jag insett att jag inte bara jobbar som arbetsterapeut, utan ÄR arbetsterapeut, just denna fråga finns med på annan plats i kommande nummer av Arbetsterapeuten.
Kanske var det inte riktigt när jag föddes som jag blev arbetsterapeut, men precis fyllda 20 var jag troligtvis den allra yngsta nyutexaminerade arbetsterapeuten. Så samtidigt som jag blev vuxen växte jag också in i min yrkesroll. Vad kommer först, hönan eller ägget? I januari har min klass 30-års jubileum och jag har varit arbetsterapeut hela mitt vuxna liv. Det sägs att vi behöver förstå vår historia för att förstå oss själva, i alla fall en av pusselbitarna. Jag har roat mig med att få ihop förståelsen för arbetsterapeutyrkets historia bla med hjälp av den artikelserie som ovanstående tidning har gett oss under det här året, när arbetsterapin firar 75 år i Sverige, och det är inte utan att självkännedomen växer i takt med läsandet. Hur utbildningen startades, fackanslutning kämpades med, förbundets utformning var en stridsfråga och hur det praktiska hantverksfokuset har skiftat via hjälpmedel till ett teoretiskt fokus. Förbundets 30-åriga kamp för legitimation gav till slut frukt. Patientjournallagen kom 1985 och arbetet att utforma etisk kod, kvalitetspolicy och riksdagsmotioner gav till slut resultat 1999 och legitimation är numera en självklarhet.
När jag gick ut utbildningen var 98% av Sveriges arbetsterapeuter anslutna till Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter och det har för mig aldrig ens varit en fråga om jag ska vara med eller inte, det är den självklara tillhörigheten om man vill vara delaktig i arbetsterapikåren och ta del av dess utveckling. När jag dessutom inser att det stipendium som jag hade turen att få alla terminerna under mina studier i Umeå har en mycket tydligare yrkesbakgrund än vad jag tidigare trott, då fördjupas min respekt ytterligare för de som gick före. Med visst förakt är det lätt att tänka att de hade mycket mindre teoretisk grund och kunskap, men istället hade de oändligt mycket mer av praktisk och tyst kunskap förvärvad genom erfarenhet och krav på flera förberedande utbildningar innan de ens kunde söka arbetsterapeututbildningen. Lönerna är ju ett område däremot som är kvar att lösa och jag ser fram emot när jag kan läsa kapitlet om hur det gick till!
Tack alla ni som gått före och gjort arbetsterapi till det verksamma område som kan göra så stor skillnad för de människor vi möter!
Det ska bli spännande att se artikeln och förhoppningsvis blir det ytterligare en pusselbit för att utveckla BK i Aktivitet till en metod för arbetsterapeuter att hjälpa och stödja människor på väg genom livet. Även du och jag är små bitar i det som formar livets pussel. Få se vad vi kan läsa i historieböckerna om vår tid och vårt bidrag?
/Pernilla
