Tex finns det affärer som kallas livsmedelsbutiker, men hur mycket av det de säljer är verkligen medel för livet? Det blir inte mycket kvar om vi ska plocka bort allt som är fyllt av kemikalier, tillsatser och beroendeframkallande ingredienser, istället för det som verkligen ger dig och mig goda möjligheter att leva ett gott liv.

Så vi alla behöver ta en rejäl funderare på samhällets synsätt och eftersom både du och jag är en del av det här samhället är det en bra idé att börja med oss själva. Utifrån den fördjupningsutbildning i aktivitetsvetenskap jag just gått, har jag tidigare skrivit om Allt du gör varje dag påverkar både hur du mår, din hälsa och hur hela planeten mår. I forskningen har jag letat stöd för mer konkreta steg, vilka är hindren och vad kan jag faktiskt göra i min yrkesroll som arbetsterapeut?

När Drolet & Lafond (CJOT, 2025) ville förstå svårigheten för vår egen yrkesgrupp att ställa om till ett mer hållbart arbetssätt valde de att rikta in sin forskning på vilka barriärer som finns inom hälso- och sjukvården i allmänhet och inom arbetsterapi i synnerhet. Oavsett om du är arbetsterapeut eller har någon helt annan roll i samhället tror jag du kommer känna igen dig.

Forskarna utgick från 5 centrala begrepp inom arbetsterapi och dess behov av förändring. Jag tycker det här är en god sammanfattning av de hinder vi behöver ta oss över och igenom för att ha en framtid att se fram emot:

• Person: Från en individualistisk approach till ett intergenerationellt och interartbaserat tillvägagångssätt.
• Aktivitet: Från en positiv syn på all aktivitet till en mer inkluderande, nyanserad och ibland även negativ syn på aktivitetsutförande och allt vårt görande.
• Miljö: Från en instrumentell och antropocentrisk syn på miljön, där människan är utgångspunkten och det viktigaste i skapelsen, till en inkluderande och ekocentrisk syn på omgivningen, där människan lever i harmoni med sin miljö.
• Hälsa: Från en reducerande syn på hälsa, med fokus på symtom och detaljer, till en bredare ekosystemisk helhetssyn på hälsa.
• Rättvisa: Från en individualistisk syn på rättvisa fokuserad på dagens människor till en kollektiv syn på rättvisa centrerad på både dagens och morgondagens levande varelser.

Författarna skriver också, i det individualistiska, kapitalistiska och nyliberala västerländska samhället kan det vara utmanande att prioritera aktivitet bortanför produktivitet. Det krävs paradigmskiften både för att förstå och inkludera framtidens människor och värdera inte bara människor, utan även djur och ekosystem. Aktivitet är ofta kopplat till hälsa, välmående och mänsklig tillfredsställelse och arbetsterapeuter har ofta till uppgift att stödja delaktighet i aktivitet och prestation. Med tanke på detta är det inte självklart för arbetsterapeuter att stöda omställning och minskad tillväxt (degrowth), även om de nuvarande aktiviteterna är ohållbara och miljöförstörande.

När är det etiskt försvarbart att stödja aktivitetsengagemang hos några personer, när det påverkar andra individer? Var ligger ansvaret hos dagens människor för framtida människor, djur och ekosystem?

Här behövs ett skifte till värdering av specifika aktiviteter som främjar och regenererar ekosystemen på bekostnad av de aktiviteter som förstör dem.

Genom att expandera våra etiska antaganden där alla levande varelser inkluderas och utgår från det ömsesidiga beroendet av alla i naturen, en ekocentrisk syn, kan vi stödja hälsa och välmående på ett vitalt sätt. I vårt västerländska samhälle har vi en individualistisk och reduktionistisk syn även på hälsa där sjukdom ses som biologisk och bedöms utifrån individuella separata kroppsdelar och behandlas mekanistiskt, medan sammanhangen och en holistisk syn på livet ignoreras. Den rådande synen tar inte hänsyn till vanor, sociala och psykologiska faktorer eller miljön, kontexten, sammanhanget som påverkar hälsa och välmående. Kontentan, om den naturliga miljön är ohälsosam kommer människor och djur också bli ohälsosamma, alltså behövs ett skifte av synsätt till ett ömsesidigt beroende av hälsa hos alla levande varelser.

Hos mig väcker artikeln reflektioner, det självklara blir så himla tydligt. Den vite mannens erövringar har absolut gett en del värdefull kunskap och upplevelser, men i behovet av att härska har så mycket elände skapats och blivit vardag för oss, något vi kallar ”normalt” fast att det är långt från ”naturligt”. För längesen borde vi lyssnat på urfolkens visdom och relation till naturen, men har vi inte gjort det tidigare är det hög tid att lära oss det de kunnat sedan tusentals år – att vi alla är ett!

Vad väcker det här hos dig? En känsla av tyngd och motstånd eller hopp och möjligheter? Jag må vara en obotlig optimist, men ett lösningsfokuserat tänk är för mig den bästa vägen, där vi hela tiden kan utforska de minsta stegen som är möjliga till förändring redan idag. Just idag kan jag välja ekologiskt i mataffären. Vad kan vara dagens steg för dig?

Känner du klimatångest, upplever en stor obalans i livet, stress eller smärta och skulle vilja ha stöd i din process att hitta lösningar direkt i din vardag? Då möter jag dig gärna på Mottagningen här i Växjö eller online. Jag är övertygad om att vi alla kan och behöver ta stegen mot hållbarhet, både vår egen inre och yttre, likväl som planetens

/Pernilla

Jag har läst många artiklar om arbetsterapi och hållbarhet och detta är en:

Supporting Sustainability: A philosophical analysis of certain assumptions underlying occupational therapy. Drolet, M-J. & Lafond, V. (2025) Canadian Journal of Occupation Therapy, s 1-13.

Under många år har jag funderat på hur mitt liv påverkar planeten och hur jag steg för steg kan klara av att ställa om och skada den mindre. Med utgångspunkt i att ingen kan göra allt, men alla kan göra något köpte vi etanolbil 2006 som efterhand bytts ut till elbil och solceller. Bara ekologiskt i trädgården och i matkassen har varit en förutsättning för hälsosamma val och steg för steg försöker vi ställa om vårt leverne. Men det jag har kunnat göra i min yrkesroll har känts svårare och mer beroende av beslut uppifrån. Att människor har större möjligheter att lyfta blicken och fokusera även på miljön runt omkring dem om de själva känner sig trygga och mår bra, har länge varit en viktig drivkraft för mig i arbetet med kroppskännedom och terapi, men mer som en underförstådd konsekvens.

När jag i vintras läste kursbeskrivningen till den fördjupningsutbildning jag går tänkte jag inte så noga på det som stod där om hållbarhet, tänkte väl mest att det är sådant som alla universitet förväntas ha med, så döm om min glädje och förvåning när jag inser att det är en stor och viktig del av utbildningen. Äntligen får jag chans att faktiskt knyta ihop några av de viktigaste områdena i livet;

görande – hälsa – hållbarhet

Som arbetsterapeuter fokuserar vi på allt människor gör i sin vardag och för det allra mesta betraktas allt görande som positivt. Och visst finns det hälsovinster, tex i fysisk rörelse och meningsfull aktivitet, inte tu tal om det, men vi behöver tänka till betydligt mer än så. I en av alla artiklar jag läst (blir så lycklig att det faktiskt finns en del forskning om aktivitetsvetenskap och hållbarhet!) beskriver de paradoxen av allt görande och därmed paradoxen inom arbetsterapi

”the occupations carried out by humans destroy the condition of possibility of their occupations.” (Drolet & Lafond. 2025. CAOT)

De skriver; faktum är att klimatkrisen är kopplad till en storskalig miljöförstöring utan motstycke orsakad av mänsklig aktivitet, främst i kapitalistiska och nyliberala samhällen, där antagandet är att naturresurserna är oändliga och därmed uppenbart ignorerar verkligheten i vår ändliga värld. Arbetsterapeuter med sin unika kunskap om samspelet mellan individ, aktivitet och omgivning kan effektivt ta itu med denna paradox.

Det här tänker jag att vi behöver prata så mycket mer om, hur vi inte bara som privatpersoner utan i våra yrkesroller (oavsett vilka roller du har) verkligen behöver ställa om och bidra till en hållbar framtid, om vi och våra barn och barnbarn ska ha någon framtid att leva i. Tycker du det är svårt och känns ensamt att göra denna process? Du är inte ensam, det finns många nätverk att ta stöd ifrån, Rebellmammorna är ett och vill du ha tips på fler så har jag många. Känner du att klimatångesten är kraftig? Kanske skulle det stödja dig att få samtala med en arbetsterapeut och se över ditt eget görande och hitta de första stegen mot en mer långsiktigt hållbar lösning för dig? Då finns jag här och träffar dig gärna i Växjö eller online. Utgångspunkten är att ditt eget mående behöver vara hållbart för att du ska kunna göra bra saker för dig själv och andra.

Förändring kan kännas tufft och obekvämt

men vi behöver inte tänka så länge innan vi inser att det inte finns någon annan väg. Utan en välmående jord med fungerande ekosystem kan människan inte leva, så enkelt och så svårt är det. Varken vi vill det eller ej så kan inte affärerna fyllas med den mat vi behöver om djuren, naturen och odlingarna inte har grundförutsättningarna att växa. Ibland får vi för oss att det kan lösas av tekniken, men det går aldrig att gå förbi ekosystemens grundläggande förutsättningar. Johan Hansson är professor i teoretisk fysik vid Luleå tekniska universitet och förklarar det så bra i den här artikeln. Det som är så positivt i omställningsarbetet och som jag upplever att det pratas alldeles för lite om är jordens egen förmåga att återhämta sig. Ekosystemen (så även människokroppen) har förmågan till homeostas, att balansera systemen när förutsättningarna är de rätta. Alltså har vi fortfarande alla möjligheter att bromsa och vända utvecklingen! På senaste tiden har jag snöat in och läser en massa om regenerativt lantbruk, det ger mig hopp och framtidstro. Så mänskligt görande kan verkligen vara en del i omställningen till ett hållbart liv på denna fantastiska jord!

Ovanstående text är grunden i senaste Inspirationsbrevet jag skickat ut. Vill du ha en egen prenumeration är du varmt välkommen att anmäla dig!

/Pernilla

Du håller jorden i din hand!
Den fantastiska bilden är från Gerd Altmann, Pixabay.com

Anki kommer in på arbetsterapin glädjestrålande och jag blir så klart glad redan innan jag fattat vad hon vill visa mig. Den rör sig! Vad är det jag borde se och förstå, vad är det som rör sig? mina tankar hinner förvirrat irra runt innan Anki berättar och visar mig hur hennes vänstra arm, sedan 27 år förlamad och spastisk, faktiskt blivit lite mjukare. Den här mjukheten gör redan skillnad, kanske inte i funktionen av själva armen, men i att den inte hindrar hennes övriga rörelser på samma sätt. Hon beskriver att när hon går finns alltid ett motstånd i rörelsen från spasticiteten, men nu hindrar inte armen rörelsen på samma sätt. Den kan lättare följa med i kroppens övriga rörelser.

Vi har bara jobbat någon vecka tillsammans, ingången var att Anki var sugen på att prova något nytt och därför nyfiken på de verktyg jag har i min verktygslåda. Så självklart börjar vi med kroppskännedom och hur vi kan tillämpa det i alla de aktiviteter Anki utför just här och nu på Treklöverhemmet. Vi har utgått från att få med kroppens hela förankring, hitta en lugn andning och en medveten kroppsnärvaro. Vi har fokuserat på att hinna landa på stolen med hela rumpan och få fötterna i golvet innan vilket som helst arbetsmoment påbörjas. Vi har fokuserat mer på hela kroppen, istället för att öva en specifik önskvärd funktion. Jag vet inte hur många gånger jag hunnit påminna henne om att ge sig själv lite ”ställtid” mellan momenten, om så bara någon sekund, för att hinna känna att hela hon är på väg i samma riktning. Det är så lätt att vi bara flyttar oss halvvägs, tänker att det ska gå fortare eller jag ska ju snart tillbaka eller vilka mer eller mindre omedvetna tankar som grundar våra halvdana beslut. Oftast innebär det att vi läcker energi, tex att sitta på trekvarten på stolen är ju inte bekvämt eller effektivt på något sätt, däremot om vi ser till att göra det bra för oss i varje moment, kommer hela du till din rätt i varje ögonblick. Alltså det bästa du har där och då kan du också använda, om du gör det på ett medvetet sätt. Det här gäller oss alla, men inte minst om tex känseln är nedsatt efter en neurologisk skada eller sjukdom. Ju känsligare din kropp är (av vilken anledning som helst) desto viktigare att du gör det bra för dig själv!

Arbetet tillsammans med Anki var ett av de första där jag fick chans att se hur kroppskännedom och BK i Aktivitet verkligen är supereffektivt även för dem med neurologisk skada eller sjukdom. Hela sommaren på Treklöverhemmet fick jag olika möjligheter att introducera arbetet tillsammans med olika deltagare och en nyfikenhet hos personalen.

Under sommaren skrev jag många betraktelser på Facebook och Instagram och det här skrev jag en kväll i mitten av juli när jag varit ute och paddlat kajak:

På dan hade en grupp övat kroppskännedom med fokus på att lära känna sin kropp och dess potential. Att söka en känsla av att vara väl förankrad. Undersöka andningens helt naturliga rytm och släppa andningen fri, inte styra i fyrkanter eller bestämma över dess rytm utan förlita sig på att du får precis så mycket syre du behöver bara du släpper taget och vilar i den rytm som blir. Att vara medvetet kroppsnärvarande med ”ett öga inåt och ett öga utåt”, alltså i kontakt med dig själv och det du håller på med, samtidigt.

Det här kan låta skenbart enkelt och borde kanske vara en självklarhet, men i vårt fragmentiserade samhälle är vi oftast mer fokuserade på detaljerna för att hitta lösningen än att se hur allt hänger samman i en enda flödande helhet.

Just ”flödet” är nog det finaste resultatet jag sett hos deltagarna jag övat med. När en känsla av lugn och trygghet kan sprida sig i kroppen går det åt väldigt mycket mindre energi för att göra vad än du vill göra. När du verkligen kan känna i din egen kropp att fysisk trötthet eller hjärntrötthet inte är två helt olika saker, utan två sidor av samma mynt och därmed behöver ett helhetsgrepp, så får du betydligt fler verktyg i din låda för energibesparing.

Allt detta har jag med mig när jag själv sätter mig i kajaken på kvällen. Jag är nybörjare på kajakpaddling och då är det lätt att spänna sig och fundera på teknikens detaljer. Istället försöker jag leta upp känslan från dagens övande. Slappna av, släppa ner tyngden, inte hålla andan utan leta efter rytmen i rörelsen. Jag försöker paddla med hela kroppen, låta rörelsen komma från centrum av min kropp, ta stöd från benen och inte låta de stackars armarna göra jobbet ensamma. Jag försöker påminna mig själv om att armarnas jobb är alltid att göra finliret. Grovgörat ska de största musklerna i ben och bål stå för.

En del av det intressanta är att det här gäller för oss alla, oavsett om vi har några speciella diagnoser eller inte – alla bor vi ju i var sin kropp! Det kan tyckas banalt och enkelt, men det är just det som är hela grejen – hela Du är en enhet, vilket innebär att alla delar påverkar varandra. Så självklart egentligen, men så ofta vi glömmer det i vårt moderna samhälle.

Det var fler än Anki som uppskattade nya perspektiv på sig själva med hjälp av övande av kroppskännedom och under sommaren skrev Malin ett inlägg till mig på Facebook:

Tack vare Pernillas instruktioner av BK i stående

Upplevde jag igår att jag kunde stå stilla, efter hennes instruktioner i över 30 minuter, vilket jag inte kunnat på 30 år!

Jag fick ingen värk eller ökad spasticitet

Utan bara en GO WOW känsla

Tack igen Pernilla

Pernilla: Åh så häftigt att höra Malin! Kanske inte alla som självklart förstår vinsten i att kunna stå still, men tänk möjligheten att fortsätta erövra kontakt med sin kropp livet igenom!

Malin: Att återerövra kroppen efter så många år med en för mig ny metod är som att vinna på lotto

trots att jag hittills ännu bara skrapat på ytan av vad BK kan göra med kroppen

Ser fram emot att utveckla detta mer…….

Så nu tar vi chansen att utveckla detta lite vidare! Vi ordnar en tvådagars kurs Skapa balans i vardagen med ökad kroppskännedom i Göteborg 18-19 nov och du med egen neurologisk skada eller sjukdom är varmt välkommen! Läs mer och anmäl dig på www.aktivitetsbalans.se

Skapa balans i vardagen med ökad kroppskännedom!

Men visst att dela gemensamma livserfarenheter kan ge nya perspektiv. Så då plockar jag väl upp symtomen som ledde till fördjupningen i mitt eget liv, utforskande och utvecklingen av nya arbetssätt som arbetsterapeut, utbildningar inom kroppskännedom, psykoterapi och så mycket mer.

Mina egna erfarenheter – de jag tar med mig in i behandlingen

Ambitiös, självständig och duktig – faktorer som kan ta en långt i livet, men som också kan vara ett bra recept för att braka rakt in i väggen. Med kraft.

Det gör ont och känns knäckande, men sett i backspegeln, väldigt lärorikt. Lärorikt om sig själv som person och om livet. Hur vi kan ta oss ann livet, utvecklas och hitta helt nya sätt att leva det där enda livet. Om det nu är det enda?

Ung småbarnsförälder, nyligen flyttat till en ny del av landet, knappt utan någon som helst anknytning eller skyddsnät och på ett nytt spännande arbete parat med de där personliga egenskaperna, ledde till en långtidssjukskrivning pga ryggsmärta och utmattning. Vilken utbildning det var! En otroligt lärorik, men tuff skola utan lov eller helgledigt. Det tog tid, men så småningom kom jag ut på andra sidan. Trodde då att jag lärt mig allt jag behövde och var botad. Som om det gick att checka av och slippa uppleva något liknande igen.

Jag har alltid sett mig själv som stark och kapabel, man kan alltid ta i lite till. En ganska bra förmåga när man är sugen på att gå i strid för något som känns viktigt eller för att ta sig fram genom livet. Men också en egenskap som kan få en på fall, i alla fall när man tar i lite för ofta och lite för mycket. När man missat vikten av att respektfullt lyssna in sin kropps gränser och emellanåt ge sig själv skön och välbehövlig vila.

Min kropp är klok. Och ganska känslig. När huvudet drev på alltför hårt, när huvudet tyckte det var smart och hade koll på tex ryggsymtom, så fick kroppen hitta andra vägar att förmedla sitt budskap. Det gick väl ungefär 4 år med heltidsarbete (efter sjukskrivning och långsam upptrappning) innan kroppen till slut var tvungen att skrika så högt att den slog omkull mig i en ny period av utmattning. Den här gången kände jag mig knäckt. Jag som var så kapabel. Jag som arbetar med rehabilitering. Jag borde ju kunna det här. Eller?

Levde jag verkligen som jag lärde, på djupet? Nja, det fanns många fler lager att utforska och lära sig av. Utmaningar att ta sig igenom och komma ut lite mognare på andra sidan. Jag har en gammal blogg som jag skrev på den tiden. Nästan anonymt för det var svårt att verkligen vara transparent och erkänna mina begränsningar för hela världen, men väldigt användbart att reflektera och spegla det som skedde.

Jag letade faktiskt just upp den där bloggen, kom inte ihåg varken namn eller adress, men till slut så. Tårarna rinner när jag läser mer än 10 år gamla minnen av starka lärdomar för både mig och resten av familjen. Om du är nyfiken är du varmt välkommen att ta del av mina erfarenheter, det finns faktiskt en hel del matnyttigt där. Det gick bra att skriva och dela med mig så länge det gällde mig själv och mina erfarenheter, men bloggandet tog slut i samband med sonens sjukdom. Då kändes det som jag inte kunde skriva om mitt perspektiv utan att hänga ut honom. Dessa år var verkligen nästa pärs för familjen!

Även detta är faktiskt numera historia och det är otroligt starkt att höra honom som ung vuxen komma hem och berätta hur allt det motstånd livet gav honom där i högstadie-gymnasieåren gett honom perspektiv på livet och användbar kunskap idag. Alla de där samtalen jag och han hade, då när jag ”tvingade” honom att komma fram under täcket och faktiskt sätta ord på allt som var skitjobbigt. Jag fick verkligen jobba hårt, envist och använda alla mina ”skills” som både terapeut och mamma på den tiden. Idag njuter jag frukterna av allt jobb vi gjorde då. Men allt det här vet man ju aldrig när man står mitt i det – kommer det ta slut? När då? Hur mycket ska vi orka?

Min utgångspunkt är ändå att vi alltid har möjligheten att komma igenom. Även det svåraste. Visst kan det kännas oerhört jobbigt, självklart behöver man stöd på vägen och förändringar göras. Men det är värt det. På andra sidan finns mycket livskvalitet att vinna.

Det finns så oerhört mycket att berätta och det här fick bli en mycket kort sammanfattning. Vill du höra mer så kan du både läsa den gamla bloggen och självklart ta del av den behandlingsmetod och livsfilosofi som jag numera kallar Basal Kroppskännedom (BK) i Aktivitet och är väl egentligen det tydligaste resultatet av alla dessa års förändringsprocess. Mina egna livserfarenheter inklusive allt det jag fått med mig från alla de patienter jag mött. I denna terapeutiska, varma och djupa process finns så mycket kärlek, trygghet och kraft att finna, eller rättare sagt, vi använder det här verktyget för att locka fram just detta i dig, dina egna förmågor. För det är så det är, i djupet av varje människa finns den goda kärnan som är möjlig att plocka fram och låta få komma till sin rätt. Där finns magi och djup visdom som överskuggats av livets händelser.

Mer än gärna vill jag utforska detta vidare tillsammans med just Dig!

Kom fysiskt till mottagningen på Bättringsvägen i Växjö eller så ses vi digitalt – vi väljer det som passar bäst för dig. Hör av dig så bokar vi ett förutsättningslöst samtal så du och jag kan se om vi tillsammans är en god match för att lösa dina behov och önskemål.

Här kan du läsa Reportage Magazinet 220922

Växjös första privata Arbetsterapimottagning öppnar

Den ökande psykiska ohälsan och långvarig smärta är stora problem i dagens samhälle. Enligt Folkhälsomyndigheten drabbas kvinnor och yngre värst. Vid akut sjukdom och skada är vår svenska sjukvård helt suverän. Däremot vid långvariga problem med komplex och mer diffus karaktär finns en hel del att önska. Har vi standardiserat och effektiviserat vården till en nivå där vi tänjer på kvaliteten?

Unikt att arbetsterapeuter finns att tillgå privat

Den 2 september öppnas den första privata arbetsterapimottagningen i Växjö och den tredje i hela landet. Pernilla Sporre, legitimerad arbetsterapeut och före detta regionanställd, är initiativtagare till mottagningen. Visionen är att vara ett komplement till sjukvården och göra skillnad för de människor som behöver stöd och lösningar för en hållbar balans i kropp och vardag. Vi behöver ett lösningsfokuserat helhetsperspektiv för att skapa förändring, säger Pernilla Sporre.

Frustration att inte få ge det som gör skillnad

Pernilla berättar ”Jag brinner för att hitta lösningar och få till verklig förändring för varje patient jag möter. Jag har regelbundet fått höra att jag gör ett mycket bra jobb, att jag gör skillnad. Men från chefshåll förenat med ett MEN. Kan du inte ge lite mindre till dina patienter, kortare besök, färre behandlingstillfällen?”

”Jag förstår att sjukvårdens ledning är stressade över en åldrande befolkning tillsammans med minskade personalresurser. De har redan insett att personalen inte kan springa fortare, där har vi redan kommit till max hastighet. Som nästa steg försöker man administrativt kontrollera flödena och ge mindre till varje patient, istället för att stanna upp och fundera över hur vi får långsiktig hållbarhet; Lägger vården sin kraft på rätt ställe? Hur stimulerar vi självomhändertagandet? Hur förebygger vi och hur behöver behandling läggas upp för att patienten inte snart ska vara tillbaka här i sjukvården igen?”

Hon fortsätter ”Dessa frågor skapade för mig en ohållbar arbetsmiljö så istället tog jag det stora steget ut från Regionens system och startar nu Växjös första privata Arbetsterapimottagning, som också är tillgänglig online. Här har jag möjlighet att möta de människor som kommer till mig helt utifrån vår gemensamma överenskommelse, utifrån personens önskemål och behov, inte styrt av en begränsande tredje part. Det här gör skillnad för klienten, för känslan av trygghet och därmed resultaten. Det gör skillnad för mig också, att inte känna mig ständigt bakbunden. Därmed kan jag leverera en behandling som är mer tillgänglig och har ett ökat djup och på så sätt ökad chans till goda resultat.”

Del av framtidslösningen

Pernilla ser fram emot att mottagningen kommer vara en självklar del av framtidslösningen. Det här upplägget stämmer väldigt väl in i överenskommelsen mellan SKR och staten om omställningen mot en God och nära vård, med individanpassning och ökad möjlighet till gott självomhändertagande.

Läs mer på www.aktivitetsbalans.se

ÖPPET HUS & INVIGNINGSFEST

Fredag 2 september från kl.16

Det bjuds på mingelmat och dryck tillsammans med smakprov från min verksamhet. Bara vädret är med oss så håller vi till utomhus

.Mellan kl 17-18 finns möjlighet att ta del av ett samtal mellan Lisa Moraeus och mig. Jag visar några övningar och du får chans att prova på.

Efterfest – musik och kanske gräsmattedans. Vill du ha något mer att dricka eller äta under kvällen är du välkommen att ta med det. Kanske beställer vi hem gemensam pizza.

Anmälan Droppa in när du vill, men berätta gärna att du tänker komma och om du tar någon annan intresserad med dig!  Mail pernilla@aktivitetsbalans.se eller sms 070-5654757

Och mottagningens och festens adress? Jo så passande Bättringsvägen 45, Växjö.

 Varmt välkommen!

/Pernilla

Pernilla Sporre, leg. arbetsterapeut specialiserad inom kroppskännedom och psykoterapi, grundare och lärare i Basal Kroppskännedom (BK) i Aktivitet

Bebisen börjar anpassa sig efter sin mamma redan som foster, allt för att ha så stor chans som möjligt att få kärlek och trygghet i livet. Människobarnet är ju helt utlämnat till sina föräldrar för sin överlevnad. Det finns inget annat djur som är beroende så länge, som inte kan stå på sina egna ben, följa flocken eller fixa sin egen mat, på så lång tid som människan. Alltså har människan utvecklat förmågan att anpassa sig till föräldrarna och det som kallas anknytningsmönster formas under den allra första delen av livet.

Beroende på hur relationen varit till föräldrarna (eller om det var någon annan som blev anknytningspersonen) har olika grader av trygghet utvecklats och gett en bas för livet. Förmågan att känna trygghet påverkar både våra relationer och möjligheten att hantera stress genom livet. Har du lätt att känna osäkerhet, bli avvisande eller undfallande, eller kan du stå upp för dina egna behov?

Det finns så mycket spännande att utforska när det gäller våra anknytningsmönster, hur våra karaktärsdrag påverkats av dem och hur relationerna påverkas långt upp i vuxen ålder, men just nu är jag istället mer nyfiken på hur vi kan påverka vår känsla av trygghet där vi är just nu. Även om mönstren sats tidigt är de ju fullt möjliga att påverka och stärka. Och först och främst göra medvetna.

När du märker vad som sker i din egen kropp, kan lyssna och ta in dess signaler så har du som störst chans att ta hand om kroppens behov och hjälpa dig själv.

Allt du upplever känns i kroppen, känslor och tankar är inte något separat utan en del av dig. När du blir stressad sker en uppvarvning i ditt Autonoma Nervsystem (ANS). Det är precis som det ska vara, kroppen ska göra sig beredd att fly eller fäkta, springa eller slåss, för att du ska undkomma hotet. Men ofta är ju hotet mer av en tänkt fantasi än en faktisk upplevelse, kanske till och med gamla (omedvetna) minnen som väcks till liv. Då kan det bli svårt för kroppen att hantera läget, speciellt eftersom vi människor har förmågan att trycka undan känslor, det innebär inte att de försvinner utan ligger kvar och skaver. Om du blir medveten om vad som sker i din kropp och istället rör på dig ökar chansen att uppvarvningen balanseras. Om rörelsen dessutom sker på ett samlande sätt förstärker du kroppens chans att hitta lugn och kontroll i situationen. Du balanserar ditt eget nervsystem.

Samling? Låter det flummigt?

Inte alls. Likt trädet som står stadigt i stormen behöver vi vara ordentligt förankrade i tillvaron för att inte svepas omkull eller knäckas när livet blir tufft. Och det är precis det vi tränar på när vi övar Basal Kroppskännedom (BK) i Aktivitet. Vi tränar på att stärka de djupa strukturerna i dig och den inre kontakten med dig själv. Bodybuildning av den skelettnära muskulaturen, vi tränar på att varje del av dig ska få göra det den är ämnad för.

Låt tyngden åka hiss neråt i kroppen, låt dina ben bära dig genom livet. Sök balansen där du står på hela foten och låter kroppens mjukhet vara med. Kanske märker du att du hållit andan när uppvarvningen ökat? Släpp den fri och känn flödet som kommer när du hittar åter till din stabilitet, när du värnar dina gränser och släpper ut lekfullheten. På så sätt skapas harmoni, en balanserad hållning, frihet i andning och rörelser och medveten närvaro.

Vi tränar på att omfokusera från uppvarvning, det som splittrar oss, till närvaro i den här stunden – medveten kroppsnärvaro. Fysisk flexibilitet ger förutsättningar för psykisk flexibilitet och vise versa.

I ditt samlade läge kan du tänka klart och ta kloka beslut. Dina chanser ökar att du gör rätt saker vid rätt tillfälle, att du lägger din energi där den gör bäst nytta för dig själv och din omgivning. Istället för att läcka ut tillsammans med oron.

Visst vore det intressant att fördjupa sig mer i detta?

Allra bäst gör vi det i en individuell kontakt på Mottagningen, fysiskt eller online. Vill du ha lite allmän inspiration så hittar du en hel del i övningsbiblioteket på Youtube tex filmerna i spellistan Inbalansering.

Varmt välkommen på en spännande resa genom utforskandet av Din egen potential!

/Pernilla

PS. Webbinariet Odla Din Trygghet har spelats in och klippts ihop till en Föreläsning (70 min). Där ingår som alltid en stunds gemensamt övande, teori utifrån kroppens stressreaktioner både i relation till anknytningsmönster och Rothschilds tydliga schema vad som händer i ANS vid uppvarvning och känsla av hot. Allt detta reflekterar vi gemensamt över.

Du köper Föreläsningen för 295 kr. Använd KONTAKT-knappen här nedanför och glöm inte skriva i din Fakturaadress.

Tryggheten i världen –
tryggheten i dig själv

Vill du hellre lyssna på mina funderingar på Youtube istället för att läsa? Då finns där en film med mig och Omsy.

Får man gnälla på konsekvenserna av Corona fast man haft turen att inte drabbats? Ännu så länge…

I våras satt jag här på en sten och filosoferade över känslan av baksmälla. Idag är det kanske mer av… ja vadå? En överdos av försiktighet, påtvingade restriktioner, nödvändiga begränsningar. Vi är vana att kunna bestämma själva och nu är vi inmålade i ett hörn, satta i krigsläge mot en osynlig fiende. En fiende som vi inte riktigt vet hur den ser ut, bortsett från en boll med rosa fluff.

Just nu är jag så himla less. Känner att det påverkar nästan allt jag gör dagligen och stundligen. Hur hittar man en normal vardag?

I våras och i somras tyckte jag att det gick riktigt bra, men nu orkar jag inte riktigt längre. Orkar inte att inte få träffa min familj, krama om mina vänner, begränsa alla kontakter, inte få mänsklig närkontakt, alltid vara superuppmärksam på minsta snörvling och allt detta spritande. Visst jag jobbar i sjukvården, hygienreglerna är alltid tydliga, jag fryser mig igenom vintrarna i kortärmat eftersom jag inte får ha något nedanför armbågen, fåfängan står tillbaka då nagellack och utsläppt hår inte är tillåtet, men detta spritande som vi håller på med nu gör något med mig. Nästan så jag önskar att besökarna ska sitta helt stilla och inte röra sig och framförallt inte beröra något eftersom det innebär att jag efteråt ska komma ihåg och sprita av alla ”tagytor”. Jag som normalt vill att vi har aktivitet i rummet, inte bara pratar om görande utan verkligen övar tillsammans. Det där som jag verkligen tror gör skillnad är nu tveksamt om jag får och bör göra. Vi ska bara ha närkontakt när det verkligen är nödvändigt och vad är nödvändigt? All denna uppmärksamhet, ständiga begränsande och ifrågasättande gör något med mig – jag blir helt slut och vill inte va med längre…
Eller, jag menar ju inte att jag inte tänker följa restriktioner och rekommendationer längre utan bara att jag önskar att det vore slut nu. Att någon kunde berätta för oss precis vad som är den rätta vägen, den minst ansträngande vägen och utlova ett snart slutdatum. Visst hade det varit skönt!
Snälla, har du några tips till mig hur du gör för att stå ut i denna speciella vardag?

Håll i, håll ut och håll om dig själv. Ge dig själv all den kärlek du behöver, i den här situationen precis som alla andra dagar.

Allt gott!

/Pernilla