Kom gärna och lyssna, jag behöver allt support jag kan få

Antologirapsodi – En vink till livet

Under Kulturnatten 2019 på Det Fria Ordets Hus i samarbete med Anoteket Författarrum och Punctum saliens:

16:45 ”Inåtfokus och poetisk inbalansering” – Pernilla Sporre
16:55 ”Vad ger oss livsstyrka genom alla tider?” Jennifer Rácz
17:05 Om oss – Elisabeth Jönsson och Eva Fodor Velander
17:10 ”Livets bilderbok” – Sven Velander
17:15 ”Livsresa med lätt bagage och/eller Tid är vår nya status” – Eva Fodor Velander
17:25 ”Att vara en skrivande människa” – Elisabeth Jönsson
17:35 ”Dikten läker inga sår men…” – Tina Persson
17:45”Punkpoesi för trasiga själar” – Sven Velander
17:55 Slut

Läs mer om programmet på https://www.anoteket.se/category/aktuellt/ och
https://www.punctumsaliens.se/kultur/kulturnatten-vaxjo-2019-antologirapsodi/
Läs mer om Antologin på www.anoteket.se/projekt/antologi

Ständigt nya spännande kurser på gång:

Ewa Denward Olah, leg. Sjukgymnast håller kurser i Basal Kroppskännedom (BK) på NBV onsdagkvällar. Du kan prova en gång eller anmäla dig till en kurs om 10 tillfällen. Läs mer på bilden eller kontakta Ewa: ewadeo54 @ gmail.com eller tel 0707564230

Maria på Yogatalk har flera fina kurser som hon håller på Parment yoga; Rehabyoga på stol, Lugn yoga och meditation. Även meditationskurser blir det på Yogatalk. Informationen hittar du på yogatalk.se

Så vart lägger jag händerna? Sällan lyckas jag räkna ut regler för precis hur. Jag behöver ha hela min intuition och närvaro påkopplad. Så klart har jag några utgångslägen och utifrån dem försöker jag känna. Försöker uppfatta andningsrytmen, spänningar och kurvor i kroppen. Ibland väldigt subtila, ibland tydliga.

Som när bäckenet får landa ned, rumpan kommer inunder kroppen istället för bakom och ländryggen får mjukna. Då händer något. Bröstrygg och nacke rätas ut och huvudet får vara kronan på verket. Ofta möts vi i samma rytm. Där. Där andningen synkar och det finns en rytm som jag både kan se och känna under mina händer.

Ibland kanske jag lyckas leda dig själv närmare din kärna och du möter sådant du inte vill kännas vid. Har guidningen då blivit bra eller dålig? Att möta alla nyanser av dig själv är ju inte alltid varken skönt eller trevligt, men ändock du. Att då stå kvar i kontakten, möta och smaka på det som kommer, det är kanske språnget närmare dig själv.

Men händerna behöver vara kärleksfulla. Ibland i ett fast grepp, ibland bara vilande. Inte tillrättavisande eller dömande. Där sker ingen magi. Så full respekt för dig och full respekt för mig och vi möts precis där vi är just Nu.

Tack för att Du ger Mig möjligheten

Pernilla

Människorna sover länge än, men alla andra är vakna. Solen har just klivit upp och sträcker armarna mot himlen och ut över ängarna. Fåglarna är uppe sen länge. Göken gal en bit bort, näktergalen sjunger sin hymn till våren och koltrasten stämmer in. Sädesärlan vippar fram över gårdsplanen letandes efter mask. Duvorna kuttrar och svalorna sveper fram över himlen.  Kajorna har bjudit in hela släkten till frukostkaffe hemma hos sig i murgröneträdet. Ett par kaniner pilar över gräsmattan. Det kvittrar, drillar, visslar och piper i varenda buske och träd.

Även på marken visar våren upp sig från sin vackraste sida. I ekhagen växer ett överflöd av gullvivor, mandelblom och sippor av alla det slag, blandat med en och annan orkidée. Under en gammal ek hittar jag ett par färdiganvända fågelägg. 

Ljuden förändras under min promenad över strandängarna ut mot havet. Så även marken. Plötsligt är den alldeles lila, St Pers nycklar breder ut sig med stenmuren som fond.

Kossorna betar fridfullt i strandkanten en bit bort. Till min förvåning dyker en räv upp. Han blir nog lika förvånad, tittar på mig och springer iväg. Kanske har han kalasat på den döda svan som ligger i ängskanten. 

Sjöfåglarna och dess läten möter mig. Det piper, tjirpar och visslar. En ny melodi, en annan sorts serenad än den inåt land. Tärnan hovrar i strandkanten innan den dyker efter fisk, medan strandskatorna flyger över udden. Svanarna slår tungt med vingarna när de lättar från vattnet. Strandpiparen rinner fram över stenarna. Gässens karaktäristiska skränande och en å annan mås hörs över vattnet. Herr och fru Gravand guppar i viken.

Göken hörs igen. Vilket väderstreck kan det vara? Nordväst? Vad säger folktron om det; västergök – bästergök, södergök – dödergök, men norr?

Nu har jag kommit längst ut på landtungan.  Allting förändras ständigt, till och med stenarna. Här längst ut har vinterns vindar täckt in stenarna med sand sedan jag var här senast.

Doften av hav. Idag bara en subtil antydan av tång.

Här kommer en kråka som lämnat släktkalaset, men blir inte välkomnad av strandskatan som högljutt jagar iväg den. Slår mig ned bland stenarna och möter morgonen över havet. Kanske inte strandskatan välkomnar mig heller? Men jag lovar; jag ska bara sitta stilla, alldeles stilla, stilla på min meditationssten. Den speciella som ligger just här, längst ut och väntar på mig.

En svan seglar förbi på vågorna. Längst ut bland stenarna syns ett par ståtliga mörka siluetter. När de flyger iväg syns deras imponerande vingbredd. Kan det vara ett par unga havsörnar? På ett skär vilar vadare, änder, gäss och måsar. Säkert också många fler som jag varken ser eller kan namnen på, men det skapas viss oreda på skäret när havsörnarna landar.

Brisen smeker min kind.

Solen gör en gata i havet, speglar sig i fyren på sin väg att värma mig.

Jag hör vingslagen från en and passera över huvudet. En röd liten skalbagge kryper yrvaket över sanden.

Känner hur kroppen landar. Andningen är lugn och jämn. Vilar blicken i en fågels fotspår.

Nu

är Jag

Här

Nu släpper jag taget, försöker låta bli att formulera upplevelserna.

För en stund bara vara.

Vara i kontakt med mig själv och i upplevelsen. Samtidigt.  Utan tanken som styr.

Vara i det som är. Vila i utrymmet mellan tankarna.

Möta morgonen, naturen och mig själv.

Här.

När jag har guidats till att hitta optimal kontakt med mina kroppsjagsfunktioner har jag haft de största upplevelserna av meditation. De stunder då jag känt att jag gärna skulle stannat i upplevelsen för alltid. Då när jag kommit närmast min egen kärna. Så hur jag sitter ger mig helt olika upplevelser och djup.

I BK-traditionen använder man sig av Za Zen meditation varvat med Kin Hin, den meditativa gången. Vi sitter vanligtvis i Diamantposition för att ha möjlighet att vara väl förankrade i underlaget. De flesta av oss stela västerlänningar har svårt att sitta på sittknölarna och få ned knäna stadigt mot golvet både i hel och halvlotus för att möjliggöra förankring. Om du istället sitter ”på knä” med en hög stabil kudde under ändan kan du få till en helt annan stadighet och möjliggöra en stolt hållning för ryggen. Ett läge där du kan sträcka upp längs din balanslinje och låta huvudet vila som kronan på verket. En sittposition där andningen får fritt utrymme att använda hela bålen för sin rörelse. En rytm och flöde där du kan följa ditt eget andetag. Om du dessutom vilar vänster hand i höger, låter tummarnas topp få mötas och sen lägger in dem mjukt mot magen så bildar armarna den runda bollens form. Det ger en stadighet för skuldrorna som får sjunka och vila mot din bröstrygg. Det optimala utrymmet för ditt varande just nu.

Det är då jag allra tydligast kan känna att jag som människa är länken mellan himmel och jord.

Å så ligger hon där och väntar, min meditationskudde i betong. På något underligt sätt är det kanske hon som drar mig hit ut. Längst ut på udden istället för lä bakom en sjöbod eller i en dunge längre inåt land.

Jag slår mig ner. Gör det bekvämt för mig. Njuter av alla kläder jag byltat på.

Landar ned. Känner mig som ett grässtrå. Väl rotad i marken och jag följer vindens skiftningar. Känner svajmånen i kroppen. Benen och ändan har direktkontakt med Moder Jord, överkroppen sträcker sig upp mot skyn. Vinden tårar mina ögon. Känner kylan mot kinden och följer spåret som bildas av tåren som rinner.

Jag mer känner än ser platsen.

Här är jag just nu.

Alla dessa ord som sveper förbi genom tanken. Ord jag vill fånga och formulera. Dröj kvar och återkom om en stund. För just nu är jag Här.

Märker hur anspänningen i ryggslutet lättar. Hur jag landar ned på kudden. Hur vinden masserar ländryggen då byarna lättar och tar i och får mig att följa med i rörelsen. Naturens, elementens rörelser som jag är en del av.

En helt annan upplevelse än då jag satt här på min kudde i maj eller på midsommar. Inte sämre, inte bättre, men annorlunda. Nu är ett nytt Nu.

Vi åker till Stockholm för att träffa gamla och nya vänner, umgås med släkten och inte minst dottern. Helgen är bokad och evenemanget dyker upp på Facebook och intuitionen är tydlig. Kommer ändå ett litet motstånd, passar det in i programmet? Rör jag till det för de andra? Men nä, allt är precis som det ska och möjligheterna bara öppnar sig. Men vad är toning? Ingen aning, men det är som det ska. Jag ska vara där.

Hon fyller en hel katedral med ljudet från sin klangskål. Sedan fyller hundratals personer katedralen med sina toner, de ljud som vibrerar från hjärtat och öppnar upp allt som är du. Istället för att med sång simma fram med olika teknik, använder vi toner, toning att surfa på vågorna genom upplevelsen. Vi spinner liksom katten med de vibrationer vi skapar. Vi andas, ger oss själva utrymme att använda hela vår resonanslåda och med den tydliga intentionen ”Jag vill dig väl” släpper vi ut de toner som vill komma i en välvillig riktning ut över jorden. Det är en magisk upplevelse. En upplevelse bortanför orden. En otrolig närvaro.

Frågar min dotter efteråt vilka ord som fastnat hos henne. Hon hjälper mig lite på traven, men inser ändå. Denna närvaro gav inte utrymme för att lägga ord på minnet, upplevelsen ryms någon helt annanstans. Minns däremot ”omställningssmärtan” i hjärttrakten, när bröstkorgen vidgas och hjärtat får öppnas ännu mer, då ömmar det i bröstbenets leder. Minns de otroligt starka ljud som kommer från mig och viljan att låta kroppen bara flöda med i det hela. Röra kroppen precis på det sätt som kroppen vill, i detta stilla sammanhang. Armarna följer spontant med ljudet upp mot katedralens tak. Kommer en liten känsla av motstånd för att våga släppa taget, passa in, hur ska man bete sig? Just här, just nu, ska man ingenting. Sammanhanget ger möjligheten att bara vara i det som är, ge ljudet en intention och följa tonen. Precis på slutet kommer också tårarna. Tårarna som flödar fritt. ”Är du ledsen?” Nej, inte alls. Bara rörd. Eller väldigt berörd.”

Tack Marie Bergman för denna magiska upplevelse! Du bjöd in till nästa tillfälle den 19 november. Jag kommer vara där.

/Pernilla

Så småningom har jag insett att meditation är så långt från prestation man kan komma. Att meditera är att bara vara. Bara betyder i och för sig inte alls att det är enkelt utan snarare att man inte gör någonting annat än just det man håller på med. Gör en enda sak och försöker hålla tankar och känslor just här just nu. Alltså är det möjligt att meditera i de flesta aktiviteter. Typ, medan handen arbetar vilar tanken. Men de flesta av oss tänker på meditation som då vi ser en munk sitta i lotusställning med stängda ögon timmavis. Så hur ska jag kunna meditera som knappt kommer ned på golvet?

I de längre BK-utbildningar jag gått ingår meditation som en självklar del. Alltså återkom jag till meditationen. Allt annat i kurserna var ju otroligt häftigt och lärorikt så det fanns ändå en liten känsla av att det nog skulle gå att finna något bakom en värkande spänd kropp och tankesnurr. Om inte annat var den manuella guidning som ingick i kurserna en underbar upplevelse. Något som gav ett minne i kroppen att leta efter igen och igen hemma i vardagen. Ett stadigt grepp på mina höfter som markerade förankring, grundning, möjlighet att släppa ned tyngden till jorden, chansen att få bli buren. En strykning längs ryggraden som tydliggjorde min egen balanslinje, min mittaxel. En hand som hjälpte mig att känna utrymmet inuti mig själv där andningen får fritt spelrum. Ett utrymme där andningen får komma och gå, helt i sin egen takt, utan att bli styrd. Här i denna rymd får jag vila. Vila i nuet. Vila i observationen av nuet. Vila i det flöde som sker i kroppen då när jag är helt stilla. Inte blickstilla, utan bara stilla.

Meditation är varken lätt eller svårt. Meditation bara är.

Numera ingår meditation i min dagliga morgonritual. För att en stund bara vara med mig själv. Det ger mig goda förutsättningar för dagen. Som en sorts kalibrering. ”Så här är det just nu. Just idag.”

Jag är återigen här på Öland. Denna gång för en helg med skrivande tillsammans med andra skrivintresserade personer. Var och en håller på med sitt eget projekt, allt mellan låttexter, skönlitteratur till vetenskapliga artiklar, men utan program, kursmoment eller annat tvingande. Helt enkelt att bara ta del av varandras skrivande energier och ha samvaro när man själv önskar. Just nu råder en skön tystnad i matsalen och det enda som hörs är knattren från tangentborden. Min plan är att jag ska skriva en kursrapport från när jag höll kurs här nyligen, för att få respons från min mentor. Min lista på andra intressanta projekt är lång så vi får se hur det blir.

Hoppas du också kan njuta precis där du är precis just nu!

/Pernilla