Julklappar! Vem vill inte få en julklapp av omtanke och kärlek? Många av oss vill inte ha en pryl till som vi inte behöver, men gärna känslan av att både ge och få omtanke.

Vi vill ge barnen på Annai Home for Children möjligheten att få varsin julklapp! Hjälper du oss? Flera flickor visade oss stolt sina klockor som de fick förra julen. Undra vad de önskar sig i år?

Annai Home ligger i Tamil Nadu, södra Indien. Där bor 276 barn, de flesta mellan 10 och 18 år. De har förlorat sina föräldrar eller kanske har de mamma kvar, men hon är alltför fattig för att kunna försörja dem och låta dem gå i skolan. På Annai Home får de god omvårdnad och hjälp med skolgången så de ska kunna ta sig ur fattigdom och kastsystem. De kämpar väl och målinriktat, men behöver allt stöd de kan få. Barnhemmet drivs helt ideellt och är beroende av donationer från oss i den rikare delen av världen.

Kanske vill du tänka lite mer långsiktigt och i ditt paket ge ett fadderskap? För 150 kr/mån får barnen kontinuerligt stöd till skolgång, mat och förnödenheter. Tillbaka får du stor tacksamhet och möjlighet att följa ett barns uppväxt på andra sidan jorden. En fantastisk fin möjlighet till reflektion för oss och utbyte med människor med helt andra livsförutsättningar.  Hör gärna av dig med frågor eller läs mer om faderskap på Barnen Framför Allts hemsida. Klicka i ”Indien – Annai Home for Children!”

Läs gärna mer om vår Indienresa och besöket på Annai Home på bloggen.

Hjälp oss ge dem lite guldkant på julen. Swischa valfri julgåva till 070-5654757. Vill du ge bort gåvan som julklapp så skickar vi gärna ett kort – hör av dig!

Med hopp om en God Jul för oss alla!

Varma kramar Pernilla och Jon Sterner med familjer

Känner mig som ett barn som blir omhändertagen av två mödrar istället för den smörklick som gled runt i en het stekpanna första dagen. Jag blir insmord, masserad och överöst av varm olja på så gott som varenda millimeter av kroppen, undantaget endast den allra mest erogena zonen. Utan en tråd på kroppen utlämnar jag mig själv i deras kärleksfulla händer. Emellanåt känns den hårda bänken allt annat än bekväm, het olja på solsvedd hud och knådning av ömma muskler ger mig en del att öva på i att acceptera, ta emot och släppa taget om. Efteråt tvättas och tvålas jag lika noggrant och när jag sedan frotteras torr är jag tillbaka i mitt 5-åriga jag som badas av mamma. Håret kammas och flätas. Ett gyllene märke sätts i pannan.

Med våra ständigt oljiga frisyrer tilbringar vi dagarna som innehåller fulla program av närvaro, kärlek och omhändertagande. Dygnet är tidigt, morgonteet serveras kl 6, därefter yoga i soluppgången på taket innan frukost. Alla måltider är mycket väl genomtänkta. Läkaren checkar av hälsan dagligen och väljer vilket element som behöver balanseras, utifrån detta väljs också dagens behandlingar.

Måltiderna intas i tystnad, som en meditation. ”Make love with your food” som Janesh sa på lördagens föreläsning. Att både hedra alla ansträngningar som gjorts innan maten kom på min tallrik, både bonden och kokerskan och alla däremellan, och tacka för den energi och livskraft som kommer till mig. Alla sinnen får vara med i upplevelsen. Först känna på maten, vi är ju i Indien så vi äter med höger handen så klart. Titta och lukta på rätten innan vi stoppar den i munnen och njuter av smakerna. I full uppmärksamhet smakar maten så mycket mer. Det är ljuvligt!

Yoga och behandlingar varvas också med workshops så som matlagning, föreläsning och kärleksfull meditation. Emellanåt hinner vi landa i solstolen eller ta en simtur bland vågorna i Arabiska havet.

17.30 är det middag och dagens sista mål. Sen ska kvällens termos med örtte tömmas utan att påverka nattsömnen alltför mycket. Vi njuter av den underbara solnedgången varje kväll, men jagas snart inomhus av alla mygg som kommer med mörkret trots all rökelse som placerats ut. Idag är det vårdagjämning vilket innebär att dag och natt i princip är lika långa runt hela jorden. Det är en ofattbar känsla att det är samma svaga vårsol som lyser på dem därhemma. Smälter snön och skapar vår lagom tills vi kommer hem igen. Samtidigt som den här, röd som ett eldklot, faller under horisonten, ned i havet.

Väl i säng vaggas jag snart till sömns av havet som slår mot vågbrytaren bara några meter utanför fönstret, men innan dess har jag gjort dagens sista hemläxa.

Efter fem dagar här börjar jag nu kunna landa ned i allt detta, njuta och ladda mina batterier. De första dagarna var kontrasten mot tidigare upplevelser alltför stor och jag längtade tillbaka till barnen på Annai home.

Jag vaknar av att röken sticker mig i näsan. Frukosten till 276 barn lagas över öppen eld i köket. På barnhemmet får de alla grundläggande behov tillgodosedda; mat, kläder, omvårdnad och framförallt chans till och stöd i sin utbildning. De flesta barnen har kommit hit pga faderns död, familjeförsörjaren. Mamman behöver då klara både barn, hem och arbete själv. Kanske hon bara kan få jobb som ”coli” dagavlönad i ett tungt arbete så som jordbruk, vedhuggning eller hantlangare på ett bygge. De dagar hon har jobb tjänar hon 100 rupies, ca 12,50 kr. Hade hon varit man hade hon fått 300 INR. Inte mycket att försörja en familj på. Just så här var det för Delfiya och hennes storasyster Libiya. Deras far dog i cancer och mamman hade ingen chans att försörja dem. Fader Francis såg deras mors potential och erbjöd Packia Selvam tjänsten som husmor på Annai home så nu bor de där alla tre. Som ”head warden” tjänar hon nu 5000 INR/månad för arbete 7 dagar i veckan. Samma situation är det för flera av kokerskorna och någon av lärarna. Annars är de flesta av lärarna helt nyutbildade och gör ett års betald praktik som avslutning på sin utbildning. Lärarna är ansvariga för varsin årskull, ser till dem, sover med dem och hjälper dem med skolarbetet morgon och kväll. Dagtid har dessutom ett par av dem arbete på någon skola i närheten. Nu till sommaren ska två av dem gifta sig. Självklart är äktenskapet arrangerat av föräldrarna, så som traditionen bjuder och man gifter sig inom sitt kast. Men kast inte är något man pratar om på Annai home. Father Francis är mycket noga med att alla ska behandlas lika på barnhemmet och därför är den nödvändiga registreringen av barnen inte känd för personalen.

Jag kliver upp och är tacksam för både ac’n och sängen på mitt rum, även om sängen är stenhård med svenska mått mätt och jag polstrat den med både yogamatta, handdukar och tröjor ur packningen. Väl nere på gården möts jag av glädjestrålande flickor och deras översvallande hälsningar. De beundrar mitt vinterbleka rödflammiga skinn och ljusa hår och vet inte hur väl de vill mig. På kvällen när lärarna klär upp mig i guldskimrande grön sari, smycken och blommor i håret behandlas jag som en drottning. När jag dessutom lär mig lite tamilsk dans och dansar med flickorna är lyckan total och vi skrattar hjärtligt tillsammans trots att jag inte förstår ett ord när de pratar med varandra. De försöker lära mig några ord på tamil och till slut kan jag iallafall säga Tack och Godmorgon; Nantri och Kali wannacom.

Barnen hänger som klasar runt oss och vill väldigt gärna att vi ska leka tillsammans, men allra helst vill de att vi ska dansa eller sjunga för dem. Efter viss tvekan sjunger jag både Trollmor och Änglamark, högst medveten om att de inte förstår ett ord utan bara lyssnar på sången gör jag denna premiär som solosångerska. Jag bjuder på mig själv och belönas tusenfallt med deras gränslösa kärlek. Allt detta vill de dokumentera om och om igen med hjälp av selfies i min mobil. Så nu har jag hundratals bilder på mig och barnen.

I natt har det regnat och den torra röda jorden suger snabbt upp vätan och redan morgonen är klibbigt varm. Jag får en föraning om hur kommande månader kan kännas. Jag frågar om dagens temperatur och Francis skrattar och säger att de inte mäter temperatur som vi. Här är det ”Hot, hotter, hotter, hotter, hotter or hottest.” Ja de kommande månaderna kommer bli mycket varmare och i maj när det är 40-50 grader är det skollov. Därefter kommer förhoppningsvis de efterlängtade monsunregnen. De senaste 6 åren har de uteblivit eller varit alldeles för otillräckliga vilket gett stora problem för jordbruket och folket här. Det syns väldigt väl vilka fyrkanter som är bevattnade.

I Tamil Nadu har vi mötts av stor vänlighet och stor fattigdom. Som svensk får jag helt andra perspektiv på livet när jag inser att mycket av det jag tar för givet inte alls är det för många människor på vår jord. Att då möta människor som viger hela sitt liv åt att hjälpa andra inger stor respekt. Father Francis driver barnhemmet där det idag bor 276 barn, de flesta mellan 12 och 18 år gamla, men även några yngre. Han stöttar de små att bo kvar hemma hos anhöriga genom att hjälpa till med mat och skolavgift. Utbildning är det enda som kan förändra fattigdom och kastsystem. När barnen blivit ungdomar och gått ut Higher secondary, motsvarande gymnasiet, släpper han dem inte utan först när de är färdiga med College och har ett yrke så de kan försörja sig själva.

Francis är både Director för barnhemmet och Pappa till alla barnen, men för att få en inkomst arbetar han som präst i en närliggande församling. Hans lön är den enda stadiga inkomsten, varken kyrka eller stat stödjer verksamheten ekonomiskt utan de är helt beroende av donationer. Han väljer att se alla som ger ett bidrag; faddrar, Erikshjälpen och Ekumeniakyrkan i Växjö och tex vi som hade ett bidrag med inför skolstarten som samarbetspartners, allt för att på något sätt lätta på trycket på sinaegna axlar.

Full av beundran och stor kärlek reser jag vidare. Annai home har för alltid ristat djupa spår i min själ och mitt hjärta.

God bless them all

/Pernilla