Men visst att dela gemensamma livserfarenheter kan ge nya perspektiv. Så då plockar jag väl upp symtomen som ledde till fördjupningen i mitt eget liv, utforskande och utvecklingen av nya arbetssätt som arbetsterapeut, utbildningar inom kroppskännedom, psykoterapi och så mycket mer.

Mina egna erfarenheter – de jag tar med mig in i behandlingen

Ambitiös, självständig och duktig – faktorer som kan ta en långt i livet, men som också kan vara ett bra recept för att braka rakt in i väggen. Med kraft.

Det gör ont och känns knäckande, men sett i backspegeln, väldigt lärorikt. Lärorikt om sig själv som person och om livet. Hur vi kan ta oss ann livet, utvecklas och hitta helt nya sätt att leva det där enda livet. Om det nu är det enda?

Ung småbarnsförälder, nyligen flyttat till en ny del av landet, knappt utan någon som helst anknytning eller skyddsnät och på ett nytt spännande arbete parat med de där personliga egenskaperna, ledde till en långtidssjukskrivning pga ryggsmärta och utmattning. Vilken utbildning det var! En otroligt lärorik, men tuff skola utan lov eller helgledigt. Det tog tid, men så småningom kom jag ut på andra sidan. Trodde då att jag lärt mig allt jag behövde och var botad. Som om det gick att checka av och slippa uppleva något liknande igen.

Jag har alltid sett mig själv som stark och kapabel, man kan alltid ta i lite till. En ganska bra förmåga när man är sugen på att gå i strid för något som känns viktigt eller för att ta sig fram genom livet. Men också en egenskap som kan få en på fall, i alla fall när man tar i lite för ofta och lite för mycket. När man missat vikten av att respektfullt lyssna in sin kropps gränser och emellanåt ge sig själv skön och välbehövlig vila.

Min kropp är klok. Och ganska känslig. När huvudet drev på alltför hårt, när huvudet tyckte det var smart och hade koll på tex ryggsymtom, så fick kroppen hitta andra vägar att förmedla sitt budskap. Det gick väl ungefär 4 år med heltidsarbete (efter sjukskrivning och långsam upptrappning) innan kroppen till slut var tvungen att skrika så högt att den slog omkull mig i en ny period av utmattning. Den här gången kände jag mig knäckt. Jag som var så kapabel. Jag som arbetar med rehabilitering. Jag borde ju kunna det här. Eller?

Levde jag verkligen som jag lärde, på djupet? Nja, det fanns många fler lager att utforska och lära sig av. Utmaningar att ta sig igenom och komma ut lite mognare på andra sidan. Jag har en gammal blogg som jag skrev på den tiden. Nästan anonymt för det var svårt att verkligen vara transparent och erkänna mina begränsningar för hela världen, men väldigt användbart att reflektera och spegla det som skedde.

Jag letade faktiskt just upp den där bloggen, kom inte ihåg varken namn eller adress, men till slut så. Tårarna rinner när jag läser mer än 10 år gamla minnen av starka lärdomar för både mig och resten av familjen. Om du är nyfiken är du varmt välkommen att ta del av mina erfarenheter, det finns faktiskt en hel del matnyttigt där. Det gick bra att skriva och dela med mig så länge det gällde mig själv och mina erfarenheter, men bloggandet tog slut i samband med sonens sjukdom. Då kändes det som jag inte kunde skriva om mitt perspektiv utan att hänga ut honom. Dessa år var verkligen nästa pärs för familjen!

Även detta är faktiskt numera historia och det är otroligt starkt att höra honom som ung vuxen komma hem och berätta hur allt det motstånd livet gav honom där i högstadie-gymnasieåren gett honom perspektiv på livet och användbar kunskap idag. Alla de där samtalen jag och han hade, då när jag ”tvingade” honom att komma fram under täcket och faktiskt sätta ord på allt som var skitjobbigt. Jag fick verkligen jobba hårt, envist och använda alla mina ”skills” som både terapeut och mamma på den tiden. Idag njuter jag frukterna av allt jobb vi gjorde då. Men allt det här vet man ju aldrig när man står mitt i det – kommer det ta slut? När då? Hur mycket ska vi orka?

Min utgångspunkt är ändå att vi alltid har möjligheten att komma igenom. Även det svåraste. Visst kan det kännas oerhört jobbigt, självklart behöver man stöd på vägen och förändringar göras. Men det är värt det. På andra sidan finns mycket livskvalitet att vinna.

Det finns så oerhört mycket att berätta och det här fick bli en mycket kort sammanfattning. Vill du höra mer så kan du både läsa den gamla bloggen och självklart ta del av den behandlingsmetod och livsfilosofi som jag numera kallar Basal Kroppskännedom (BK) i Aktivitet och är väl egentligen det tydligaste resultatet av alla dessa års förändringsprocess. Mina egna livserfarenheter inklusive allt det jag fått med mig från alla de patienter jag mött. I denna terapeutiska, varma och djupa process finns så mycket kärlek, trygghet och kraft att finna, eller rättare sagt, vi använder det här verktyget för att locka fram just detta i dig, dina egna förmågor. För det är så det är, i djupet av varje människa finns den goda kärnan som är möjlig att plocka fram och låta få komma till sin rätt. Där finns magi och djup visdom som överskuggats av livets händelser.

Mer än gärna vill jag utforska detta vidare tillsammans med just Dig!

Har du reflekterat över och hittat ditt nuvarande uppdrag? Hur gör du för att ta den plats i livet som är din? Vad stödjer dig att göra just detta?

Varmt lycka till med att utforska din plats!

/Pernilla

Kom gärna och lyssna, jag behöver allt support jag kan få

Antologirapsodi – En vink till livet

Under Kulturnatten 2019 på Det Fria Ordets Hus i samarbete med Anoteket Författarrum och Punctum saliens:

16:45 ”Inåtfokus och poetisk inbalansering” – Pernilla Sporre
16:55 ”Vad ger oss livsstyrka genom alla tider?” Jennifer Rácz
17:05 Om oss – Elisabeth Jönsson och Eva Fodor Velander
17:10 ”Livets bilderbok” – Sven Velander
17:15 ”Livsresa med lätt bagage och/eller Tid är vår nya status” – Eva Fodor Velander
17:25 ”Att vara en skrivande människa” – Elisabeth Jönsson
17:35 ”Dikten läker inga sår men…” – Tina Persson
17:45”Punkpoesi för trasiga själar” – Sven Velander
17:55 Slut

Läs mer om programmet på https://www.anoteket.se/category/aktuellt/ och
https://www.punctumsaliens.se/kultur/kulturnatten-vaxjo-2019-antologirapsodi/
Läs mer om Antologin på www.anoteket.se/projekt/antologi

Många går som huvudfotingar genom livet. Ni vet gubbarna vi ritade som barn, ett stort och detaljerat huvud, men bara streck till armar och ben, och utan egentlig kropp. I vårt prestationsbaserade samhälle förväntar vi oss att kroppen ska ta huvudet dit vi vill, utan att lyssna in kroppens behov eller förutsättningar. Att ta in och integrera hela oss själva ger helt nya möjligheter att gå rika genom livet.

När vi som terapeuter hjälper människor att få kontakt med hela sin potential (sig själva), ger vi förutsättningar för symtomlindring, men framförallt för att kunna se orsakssamband. Att göra det möjligt för varje människa att själv få växa utifrån sina resurser genom trygghet i sig själv och därifrån hantera livets växlingar. Därmed minskas människors lidande och beroendet av samhällsresurser, exempelvis sjukvårdskostnader.

När jag är i full kontakt med mig själv, hela mig, så har jag den största möjligheten att få tillgång till hela min potential som människa och som terapeut. Genom Basal Kroppskännedom övar vi på att få kontakt med vår potential och vid tillämpning i Aktivitet får vi också möjlighet att använda den fullt ut. Att öva och utforska det svåra i att hålla kvar vår kontakt med oss själva samtidigt som vi delar uppmärksamheten utifrån aktivitetens krav och behov.

Genom vår levda erfarenhet, vårt eget utforskande, kan vi ta med oss kunskaperna till mötet med våra patienter och klienter. Som alla terapeuter är vårt viktigaste verktyg vi själva och vi behöver hålla våra verktyg välslipade. Men hur gör vi det?

Vi är ju alla människor på väg genom livet med våra egna resurser och begränsningar. Genom god självkännedom har vi lättare att utforska vad som händer i mötet, i interaktionen som vibrerar i rummet. Vad är mitt och vad är ditt? Vad triggar oss när det blir motigt och hur hanterar vi det?

Med fötterna i golvet och bäckenet inunder mig kan jag ta kraften från benen och med minsta möjliga ansträngning hitta andningens och aktivitetens rytm, även då aktiviteten är det sittande samtalet.

Både vi och våra patienter/klienter har mycket att vinna på att vi terapeuter fördjupar kunskapen om och interaktionen med oss själva. Det hjälper oss att bli tryggare som människor, i mötet med andra och att öppna upp möjligheter för dem vi möter.

Ett sådant jobb betalar sig tusenfallt 

Jag vaknar av att röken sticker mig i näsan. Frukosten till 276 barn lagas över öppen eld i köket. På barnhemmet får de alla grundläggande behov tillgodosedda; mat, kläder, omvårdnad och framförallt chans till och stöd i sin utbildning. De flesta barnen har kommit hit pga faderns död, familjeförsörjaren. Mamman behöver då klara både barn, hem och arbete själv. Kanske hon bara kan få jobb som ”coli” dagavlönad i ett tungt arbete så som jordbruk, vedhuggning eller hantlangare på ett bygge. De dagar hon har jobb tjänar hon 100 rupies, ca 12,50 kr. Hade hon varit man hade hon fått 300 INR. Inte mycket att försörja en familj på. Just så här var det för Delfiya och hennes storasyster Libiya. Deras far dog i cancer och mamman hade ingen chans att försörja dem. Fader Francis såg deras mors potential och erbjöd Packia Selvam tjänsten som husmor på Annai home så nu bor de där alla tre. Som ”head warden” tjänar hon nu 5000 INR/månad för arbete 7 dagar i veckan. Samma situation är det för flera av kokerskorna och någon av lärarna. Annars är de flesta av lärarna helt nyutbildade och gör ett års betald praktik som avslutning på sin utbildning. Lärarna är ansvariga för varsin årskull, ser till dem, sover med dem och hjälper dem med skolarbetet morgon och kväll. Dagtid har dessutom ett par av dem arbete på någon skola i närheten. Nu till sommaren ska två av dem gifta sig. Självklart är äktenskapet arrangerat av föräldrarna, så som traditionen bjuder och man gifter sig inom sitt kast. Men kast inte är något man pratar om på Annai home. Father Francis är mycket noga med att alla ska behandlas lika på barnhemmet och därför är den nödvändiga registreringen av barnen inte känd för personalen.

Jag kliver upp och är tacksam för både ac’n och sängen på mitt rum, även om sängen är stenhård med svenska mått mätt och jag polstrat den med både yogamatta, handdukar och tröjor ur packningen. Väl nere på gården möts jag av glädjestrålande flickor och deras översvallande hälsningar. De beundrar mitt vinterbleka rödflammiga skinn och ljusa hår och vet inte hur väl de vill mig. På kvällen när lärarna klär upp mig i guldskimrande grön sari, smycken och blommor i håret behandlas jag som en drottning. När jag dessutom lär mig lite tamilsk dans och dansar med flickorna är lyckan total och vi skrattar hjärtligt tillsammans trots att jag inte förstår ett ord när de pratar med varandra. De försöker lära mig några ord på tamil och till slut kan jag iallafall säga Tack och Godmorgon; Nantri och Kali wannacom.

Barnen hänger som klasar runt oss och vill väldigt gärna att vi ska leka tillsammans, men allra helst vill de att vi ska dansa eller sjunga för dem. Efter viss tvekan sjunger jag både Trollmor och Änglamark, högst medveten om att de inte förstår ett ord utan bara lyssnar på sången gör jag denna premiär som solosångerska. Jag bjuder på mig själv och belönas tusenfallt med deras gränslösa kärlek. Allt detta vill de dokumentera om och om igen med hjälp av selfies i min mobil. Så nu har jag hundratals bilder på mig och barnen.

I natt har det regnat och den torra röda jorden suger snabbt upp vätan och redan morgonen är klibbigt varm. Jag får en föraning om hur kommande månader kan kännas. Jag frågar om dagens temperatur och Francis skrattar och säger att de inte mäter temperatur som vi. Här är det ”Hot, hotter, hotter, hotter, hotter or hottest.” Ja de kommande månaderna kommer bli mycket varmare och i maj när det är 40-50 grader är det skollov. Därefter kommer förhoppningsvis de efterlängtade monsunregnen. De senaste 6 åren har de uteblivit eller varit alldeles för otillräckliga vilket gett stora problem för jordbruket och folket här. Det syns väldigt väl vilka fyrkanter som är bevattnade.

I Tamil Nadu har vi mötts av stor vänlighet och stor fattigdom. Som svensk får jag helt andra perspektiv på livet när jag inser att mycket av det jag tar för givet inte alls är det för många människor på vår jord. Att då möta människor som viger hela sitt liv åt att hjälpa andra inger stor respekt. Father Francis driver barnhemmet där det idag bor 276 barn, de flesta mellan 12 och 18 år gamla, men även några yngre. Han stöttar de små att bo kvar hemma hos anhöriga genom att hjälpa till med mat och skolavgift. Utbildning är det enda som kan förändra fattigdom och kastsystem. När barnen blivit ungdomar och gått ut Higher secondary, motsvarande gymnasiet, släpper han dem inte utan först när de är färdiga med College och har ett yrke så de kan försörja sig själva.

Francis är både Director för barnhemmet och Pappa till alla barnen, men för att få en inkomst arbetar han som präst i en närliggande församling. Hans lön är den enda stadiga inkomsten, varken kyrka eller stat stödjer verksamheten ekonomiskt utan de är helt beroende av donationer. Han väljer att se alla som ger ett bidrag; faddrar, Erikshjälpen och Ekumeniakyrkan i Växjö och tex vi som hade ett bidrag med inför skolstarten som samarbetspartners, allt för att på något sätt lätta på trycket på sinaegna axlar.

Full av beundran och stor kärlek reser jag vidare. Annai home har för alltid ristat djupa spår i min själ och mitt hjärta.

God bless them all

/Pernilla

att ge fler föräldralösa och fattiga barn,
   bättre start i livet:

Genom att ge 200 kronor,
får ett barn i södra Indien,
material nog för att kunna börja skolan.

Annai Home är ett barnhem i södra Indien, som ger de mest utsatta barnen en verklig chans i livet. Barnen är föräldralösa, utstötta eller från de allra mest fattiga familjerna. Kastlösa barn som inte kunnat gå i skolan, och utan vår hjälp hänvisas till barnarbete eller ett liv på gatan.

Nu får de genom barnhemmet mat, logi, kläder, sjukvård och framförallt en gedigen yrkesutbildning. Flertalet får läsa på universitet och går ut i livet som lärare, ingenjörer, sjuksköterskor, jurister, ekonomer eller motsvarande.

Barnhemmet håller hög nivå på boendemiljö, utbildning, kost och sjukvård. Den sociala miljön genomsyras av respekt, omtanke och jämställdhet. Och den ger utrymme för barnen att utveckla sina individuella kreativa talanger.

Förutom de 270 som bor på barnhemmet, stödjer man 150 ungdomar som studerar på annan ort.

Vi, Pernilla Sporre och Jon Sterner Hedberg, besökte barnhemmet i mitten av mars. Det var en oförglömlig resa och vi fick verkligen se att pengarna kommer barnen till hjälp. Ni kan följa vår resa på Facebook och här på bloggen.

Kvar på Annai home stannade en bit av mitt hjärta och med er hjälp vill jag göra allt jag kan för att fortsatt stötta dem. Ett långsiktigt sätt är att bli fadder och då får du och din familj också en möjlighet att ha kontakt med ett specifikt barn och följa dess utveckling.

Vill du som jag vara med och stötta världens barn?

Sätt in ditt bidrag på Swish 0705654757 så kan vi följa vår gemensamma ansträngning!

Om du vill göra en större insats:

Kan du bli fadder till ett specifikt barn, med 150 kr per månad. Pengar som går till skolavgift, kläder, skolböcker och övriga levnadskostnader. Du får två gånger om året brev från barnet, foto på barnet och rapport från barnhemmets föreståndare. Fadderverksamheten administreras via BFA, Barnen Framför Allt, som har låga omkostnader och 90-konto (kontakta undertecknad eller ring 0300-331 31).

Dessutom förmedlar man stöd till fattiga änkor, som till sin försörjning får tillgång till egen symaskin. Kostnad 1000 kronor.

Hoppas ni vill vara med!

/Pernilla och Sterner

Så vart lägger jag händerna? Sällan lyckas jag räkna ut regler för precis hur. Jag behöver ha hela min intuition och närvaro påkopplad. Så klart har jag några utgångslägen och utifrån dem försöker jag känna. Försöker uppfatta andningsrytmen, spänningar och kurvor i kroppen. Ibland väldigt subtila, ibland tydliga.

Som när bäckenet får landa ned, rumpan kommer inunder kroppen istället för bakom och ländryggen får mjukna. Då händer något. Bröstrygg och nacke rätas ut och huvudet får vara kronan på verket. Ofta möts vi i samma rytm. Där. Där andningen synkar och det finns en rytm som jag både kan se och känna under mina händer.

Ibland kanske jag lyckas leda dig själv närmare din kärna och du möter sådant du inte vill kännas vid. Har guidningen då blivit bra eller dålig? Att möta alla nyanser av dig själv är ju inte alltid varken skönt eller trevligt, men ändock du. Att då stå kvar i kontakten, möta och smaka på det som kommer, det är kanske språnget närmare dig själv.

Men händerna behöver vara kärleksfulla. Ibland i ett fast grepp, ibland bara vilande. Inte tillrättavisande eller dömande. Där sker ingen magi. Så full respekt för dig och full respekt för mig och vi möts precis där vi är just Nu.

Tack för att Du ger Mig möjligheten

Pernilla

Att känna ända in. Att vara sensitiv. Jag har svårt att värja mig från kraften på platsen. En kraft som drabbar mig. Den maskulina kraften som är så stor, så stark. Historien om männen. Bara männen. De inflytelserika, de mäktiga, om bergsmännen, om gruvarbetarna. Om rikedomen som ger ära vida omkring. Malmen som bekostar både kyrkklockor och kanoner. Som möjliggör de stora krigen. Hur det var bättre att arbeta i gruvan än att riskera tvingas tjänstgöring som soldat. Men hur balanserades detta? Den andra hälften som var närvarande och absolut nödvändig för att möjliggöra allt detta. Vart är kvinnorna i historien? Vart är berättelserna om deras del? Det enda kvinnliga jag ser, känner och hör berättas om denna dag i världsarvet Falu koppargruva är symbolen för koppar, samma symbol som för kvinna.

Det som också drabbar är insikten att det är denna vinkling som är ”den normala”. Vadå kvinnorna, de finns väl med? Men historien har ju skrivits av män, lyfts fram ur manliga perspektiv. Hur blev det så? Hur länge har männen fått diktera villkoren och varför? Under många århundraden har ju arbetsuppgifterna i vardagen varit väldigt tydligt könsfördelad. Men var det verkligen det effektivaste? Om alla hjälps åt och arbetsuppgifterna fördelas efter förmåga, intresse och behov borde ju kön ha en underordnad roll. Så klart kan man förstå att gruvarbetarna var män eftersom det var ett så tungt arbete och det krävdes rejäl muskelkraft. Inga barn arbetade där eftersom det var för tungt. Om det nu var den bästa lösningen med olika uppgifter beroende på kön, varför har inte alla delar setts som värdefulla? Varför detta ensidiga perspektiv på historien?

Låt oss nu skriva en ny framtida historia med mer kärlek och där vi alla får plats!

Vi åker till Stockholm för att träffa gamla och nya vänner, umgås med släkten och inte minst dottern. Helgen är bokad och evenemanget dyker upp på Facebook och intuitionen är tydlig. Kommer ändå ett litet motstånd, passar det in i programmet? Rör jag till det för de andra? Men nä, allt är precis som det ska och möjligheterna bara öppnar sig. Men vad är toning? Ingen aning, men det är som det ska. Jag ska vara där.

Hon fyller en hel katedral med ljudet från sin klangskål. Sedan fyller hundratals personer katedralen med sina toner, de ljud som vibrerar från hjärtat och öppnar upp allt som är du. Istället för att med sång simma fram med olika teknik, använder vi toner, toning att surfa på vågorna genom upplevelsen. Vi spinner liksom katten med de vibrationer vi skapar. Vi andas, ger oss själva utrymme att använda hela vår resonanslåda och med den tydliga intentionen ”Jag vill dig väl” släpper vi ut de toner som vill komma i en välvillig riktning ut över jorden. Det är en magisk upplevelse. En upplevelse bortanför orden. En otrolig närvaro.

Frågar min dotter efteråt vilka ord som fastnat hos henne. Hon hjälper mig lite på traven, men inser ändå. Denna närvaro gav inte utrymme för att lägga ord på minnet, upplevelsen ryms någon helt annanstans. Minns däremot ”omställningssmärtan” i hjärttrakten, när bröstkorgen vidgas och hjärtat får öppnas ännu mer, då ömmar det i bröstbenets leder. Minns de otroligt starka ljud som kommer från mig och viljan att låta kroppen bara flöda med i det hela. Röra kroppen precis på det sätt som kroppen vill, i detta stilla sammanhang. Armarna följer spontant med ljudet upp mot katedralens tak. Kommer en liten känsla av motstånd för att våga släppa taget, passa in, hur ska man bete sig? Just här, just nu, ska man ingenting. Sammanhanget ger möjligheten att bara vara i det som är, ge ljudet en intention och följa tonen. Precis på slutet kommer också tårarna. Tårarna som flödar fritt. ”Är du ledsen?” Nej, inte alls. Bara rörd. Eller väldigt berörd.”

Tack Marie Bergman för denna magiska upplevelse! Du bjöd in till nästa tillfälle den 19 november. Jag kommer vara där.

/Pernilla

Här om dagen avslutade jag en vårdkontakt på arbetet. Jag mötte en arabisk kvinna, mitt i livet, med stora erfarenheter av när livet inte går enkelt och med mycket smärtor och symtom i kroppen.  För ett drygt år sedan när läkaren på vårdcentralen ville att just jag skulle träffa henne undrade jag vad läkaren egentligen tänkte, trodde hon att jag hade förmågan att trolla med knäna??

Okej, jag försökte lägga alla tankar på prestation och snabba behandlingar ifrån mig och bara öppet se vart jag kunde möta denna kvinna. Vi som knappt kunde prata med varandra. Hon berättade att hennes liv mest bestod av att ligga på sängen. Några gånger i veckan gick hon ut på promenad. Promenader som nog knappt gick runt huset. Ibland hjälpte hon sin man att skala potatisen till middagen. Ibland läste hon en bok för ett barnbarn. Inte mycket mer innehöll dagarna…

Nu när vi avslutade vår kontakt berättar hon om skillnaden. ”När vi möttes första gången var allt hopplöst och jag bara väntade.” ”Du har inspirerat och engagerat mig att återgå till livet.”

Precis som när man ibland måste titta på foton från när barnen var små för att verkligen se hur mycket de har vuxit så följer man ju med i en människas utveckling när man får ta del av den från sidan. Det var först när jag läste mina anteckningar från förra sommaren som jag slogs av hur stor förändringen verkligen blivit. Insikten slog mig så tårarna steg i ögonen. Det blev omöjligt att formulera detta i en journal och jag visste inte riktigt vart jag skulle göra av mig själv. Det här var en mycket ovan känsla på arbetet, att bli så berörd när jag läser en journal…

Idag läser hon svenska på folkhögskolan med målet att bli tolk. Hon har tagit körkort. Hon rör sig regelbundet och i somras lagade hon middag till mig i köket på arbetsterapin. Smärtorna och symtom i kroppen är på inget sätt borta, men hon kämpar. Och hon vill! Jag undrar om jag någonsin mött någon som så tydligt tagit tag i sitt liv och bestämt sig. Bestämt sig för att återuppta livet!

Tänk vilken gåva att få vara en liten liten pusselbit i en annan människas liv!

Oändlig tacksamhet för att jag får uppleva detta