Men visst att dela gemensamma livserfarenheter kan ge nya perspektiv. Så då plockar jag väl upp symtomen som ledde till fördjupningen i mitt eget liv, utforskande och utvecklingen av nya arbetssätt som arbetsterapeut, utbildningar inom kroppskännedom, psykoterapi och så mycket mer.

Mina egna erfarenheter – de jag tar med mig in i behandlingen

Ambitiös, självständig och duktig – faktorer som kan ta en långt i livet, men som också kan vara ett bra recept för att braka rakt in i väggen. Med kraft.

Det gör ont och känns knäckande, men sett i backspegeln, väldigt lärorikt. Lärorikt om sig själv som person och om livet. Hur vi kan ta oss ann livet, utvecklas och hitta helt nya sätt att leva det där enda livet. Om det nu är det enda?

Ung småbarnsförälder, nyligen flyttat till en ny del av landet, knappt utan någon som helst anknytning eller skyddsnät och på ett nytt spännande arbete parat med de där personliga egenskaperna, ledde till en långtidssjukskrivning pga ryggsmärta och utmattning. Vilken utbildning det var! En otroligt lärorik, men tuff skola utan lov eller helgledigt. Det tog tid, men så småningom kom jag ut på andra sidan. Trodde då att jag lärt mig allt jag behövde och var botad. Som om det gick att checka av och slippa uppleva något liknande igen.

Jag har alltid sett mig själv som stark och kapabel, man kan alltid ta i lite till. En ganska bra förmåga när man är sugen på att gå i strid för något som känns viktigt eller för att ta sig fram genom livet. Men också en egenskap som kan få en på fall, i alla fall när man tar i lite för ofta och lite för mycket. När man missat vikten av att respektfullt lyssna in sin kropps gränser och emellanåt ge sig själv skön och välbehövlig vila.

Min kropp är klok. Och ganska känslig. När huvudet drev på alltför hårt, när huvudet tyckte det var smart och hade koll på tex ryggsymtom, så fick kroppen hitta andra vägar att förmedla sitt budskap. Det gick väl ungefär 4 år med heltidsarbete (efter sjukskrivning och långsam upptrappning) innan kroppen till slut var tvungen att skrika så högt att den slog omkull mig i en ny period av utmattning. Den här gången kände jag mig knäckt. Jag som var så kapabel. Jag som arbetar med rehabilitering. Jag borde ju kunna det här. Eller?

Levde jag verkligen som jag lärde, på djupet? Nja, det fanns många fler lager att utforska och lära sig av. Utmaningar att ta sig igenom och komma ut lite mognare på andra sidan. Jag har en gammal blogg som jag skrev på den tiden. Nästan anonymt för det var svårt att verkligen vara transparent och erkänna mina begränsningar för hela världen, men väldigt användbart att reflektera och spegla det som skedde.

Jag letade faktiskt just upp den där bloggen, kom inte ihåg varken namn eller adress, men till slut så. Tårarna rinner när jag läser mer än 10 år gamla minnen av starka lärdomar för både mig och resten av familjen. Om du är nyfiken är du varmt välkommen att ta del av mina erfarenheter, det finns faktiskt en hel del matnyttigt där. Det gick bra att skriva och dela med mig så länge det gällde mig själv och mina erfarenheter, men bloggandet tog slut i samband med sonens sjukdom. Då kändes det som jag inte kunde skriva om mitt perspektiv utan att hänga ut honom. Dessa år var verkligen nästa pärs för familjen!

Även detta är faktiskt numera historia och det är otroligt starkt att höra honom som ung vuxen komma hem och berätta hur allt det motstånd livet gav honom där i högstadie-gymnasieåren gett honom perspektiv på livet och användbar kunskap idag. Alla de där samtalen jag och han hade, då när jag ”tvingade” honom att komma fram under täcket och faktiskt sätta ord på allt som var skitjobbigt. Jag fick verkligen jobba hårt, envist och använda alla mina ”skills” som både terapeut och mamma på den tiden. Idag njuter jag frukterna av allt jobb vi gjorde då. Men allt det här vet man ju aldrig när man står mitt i det – kommer det ta slut? När då? Hur mycket ska vi orka?

Min utgångspunkt är ändå att vi alltid har möjligheten att komma igenom. Även det svåraste. Visst kan det kännas oerhört jobbigt, självklart behöver man stöd på vägen och förändringar göras. Men det är värt det. På andra sidan finns mycket livskvalitet att vinna.

Det finns så oerhört mycket att berätta och det här fick bli en mycket kort sammanfattning. Vill du höra mer så kan du både läsa den gamla bloggen och självklart ta del av den behandlingsmetod och livsfilosofi som jag numera kallar Basal Kroppskännedom (BK) i Aktivitet och är väl egentligen det tydligaste resultatet av alla dessa års förändringsprocess. Mina egna livserfarenheter inklusive allt det jag fått med mig från alla de patienter jag mött. I denna terapeutiska, varma och djupa process finns så mycket kärlek, trygghet och kraft att finna, eller rättare sagt, vi använder det här verktyget för att locka fram just detta i dig, dina egna förmågor. För det är så det är, i djupet av varje människa finns den goda kärnan som är möjlig att plocka fram och låta få komma till sin rätt. Där finns magi och djup visdom som överskuggats av livets händelser.

Mer än gärna vill jag utforska detta vidare tillsammans med just Dig!

Vill du hellre lyssna på mina funderingar på Youtube istället för att läsa? Då finns där en film med mig och Omsy.

Får man gnälla på konsekvenserna av Corona fast man haft turen att inte drabbats? Ännu så länge…

I våras satt jag här på en sten och filosoferade över känslan av baksmälla. Idag är det kanske mer av… ja vadå? En överdos av försiktighet, påtvingade restriktioner, nödvändiga begränsningar. Vi är vana att kunna bestämma själva och nu är vi inmålade i ett hörn, satta i krigsläge mot en osynlig fiende. En fiende som vi inte riktigt vet hur den ser ut, bortsett från en boll med rosa fluff.

Just nu är jag så himla less. Känner att det påverkar nästan allt jag gör dagligen och stundligen. Hur hittar man en normal vardag?

I våras och i somras tyckte jag att det gick riktigt bra, men nu orkar jag inte riktigt längre. Orkar inte att inte få träffa min familj, krama om mina vänner, begränsa alla kontakter, inte få mänsklig närkontakt, alltid vara superuppmärksam på minsta snörvling och allt detta spritande. Visst jag jobbar i sjukvården, hygienreglerna är alltid tydliga, jag fryser mig igenom vintrarna i kortärmat eftersom jag inte får ha något nedanför armbågen, fåfängan står tillbaka då nagellack och utsläppt hår inte är tillåtet, men detta spritande som vi håller på med nu gör något med mig. Nästan så jag önskar att besökarna ska sitta helt stilla och inte röra sig och framförallt inte beröra något eftersom det innebär att jag efteråt ska komma ihåg och sprita av alla ”tagytor”. Jag som normalt vill att vi har aktivitet i rummet, inte bara pratar om görande utan verkligen övar tillsammans. Det där som jag verkligen tror gör skillnad är nu tveksamt om jag får och bör göra. Vi ska bara ha närkontakt när det verkligen är nödvändigt och vad är nödvändigt? All denna uppmärksamhet, ständiga begränsande och ifrågasättande gör något med mig – jag blir helt slut och vill inte va med längre…
Eller, jag menar ju inte att jag inte tänker följa restriktioner och rekommendationer längre utan bara att jag önskar att det vore slut nu. Att någon kunde berätta för oss precis vad som är den rätta vägen, den minst ansträngande vägen och utlova ett snart slutdatum. Visst hade det varit skönt!
Snälla, har du några tips till mig hur du gör för att stå ut i denna speciella vardag?

Håll i, håll ut och håll om dig själv. Ge dig själv all den kärlek du behöver, i den här situationen precis som alla andra dagar.

Allt gott!

/Pernilla

Livets förändringar är konstanta, men ibland blir de tydligare än annars. Just nu är väl en sådan tid. En tid då allt ställs på ända, men ändå är precis som vanligt.
Dessa märkliga tider har ju gett möjlighet till nya reflektioner och bla har jag funderat över hur olika vi reagerar på förändring. Min mycket lösningsfokuserade hjärna går igång på alla cylindrar och är beredd att prova allt nytt som kan hjälpa, samtidigt. Det är på många sätt positivt att vara lösningsdriven, men ibland kan det kosta på när hjärnan har svårt att gå i vila.
Oavsett så har det fört med sig att jag nu sjösatt några av alla de idéer jag burit på länge.
Jag har länge känt ett behov av att förstärka det jag gör, den behandling och utbildningar jag ger, med mer material som patienter och kursdeltagare kan ta med sig hem för att verkligen få till sin process och kunna bli självgående. Ett media som jag länge varit nyfiken på är film, men inte kunnat så mycket om. Det är så lätt att sätta ribban alltför högt, det går ju verkligen göra superläckra och proffsiga filmer, men ska jag vänta tills jag verkligen behärskar det mediet så får vi vänta. I stället har jag igen bara kastat mig ut och startat en Youtube-kanal.
Tillsammans med min mobil och ett kamerastativ har jag spelat in filmer här hemma, i min trädgård och i vardagens aktiviteter och tänker att det kanske är på det sättet som jag bäst förmedlar mitt budskap. I alla fall ännu så länge. Relativt osminkat, i mysbyxor och utan retuscheringar. Har du sett det? Om inte så hoppas jag att du vill utforska min kanal som så klart heter Aktivitetsbalans för Dig.
Vad tycker du om det? Kan filmerna vara inspirerande och hjälpsamma trots att de skulle kunna vara snyggare och ha bättre ljud?
Jag önskar all form av respons. Titta, gilla, kommentera och framförallt PRENUMERERA så kan vi tillsammans skapa något som kan bli riktigt användbart!

Något annat jag också kastat mig ut i gäller samma medie, de digitala möjligheterna! I min anställning på Primärvårdsrehab i Region Kronoberg har jag just startat min senaste kurs i digitalt format. Det är 6 deltagare som varje fredag deltar i gruppen Aktivitetsbalans i kroppen och dagen.
Det som är lite extra kul är att folk reagerar på att det är just jag som är först ut och blivit ”viral”. Jag har knappast utgett mig för att vara en it-fantast, men även det har jag haft anledning att fundera över på sistone. Jag gillar teknik som verkligen underlättar vardagen, men jag ogillar skarpt (skulle nästan kunna säga hatar) när människan måste anpassa sig efter tekniken, tex när uppdateringar och förändringar sker stup i kvarten och kräver väldigt mycket kognitiv kapacitet och flexibilitet. Så i dessa tider kan jag verkligen gilla tekniken när digitaliseringen så tydligt underlättar vår vardag. Tack och lov för möjligheten till videomöten när det varit enda sättet jag fått träffa min älskade dotter på under flera månader!

Efter att jag de senaste åren lagt all skrivtid på studierna och uppsatsen utbildningen förde med sig så är det nu dags för utrymme för lite annat skrivande. En av de saker jag verkligen vill göra är att få till en brevväxling med alla er som kan vara intresserade av aktivitetsbalans och BK i Aktivitet. För dig som är arbetsterapeut kanske de här begreppen känns självklara, för andra kanske det är ett stort frågetecken vad jag menar och vad som ingår. Ja det är kanske precis detta jag vill skriva om. Inspirera och berätta om de verktyg jag har upptäckt och vilken skillnad det kan göra både i våra egna liv och för de människor vi möter i livet, i våra olika roller.

Jag vill verkligen skriva, men det finns ju som sagt så många fler sätt att kommunicera med varandra och medier att använda. Film är ju ett sätt. Ett annat som jag fått möjlighet att testa helt nyligen är också podd. En nära vän till mig driver podden Drömmen om Målajord sedan flera år tillbaka och jag har just fått chansen att tillsammans med henne spela in ett avsnitt. Samtidigt som det är lite läskigt att vara så personlig till alla som vill lyssna, så tycker jag att det blev ett riktigt trevligt samtal. Vi pratar om mycket, bla drivkrafter genom livet, att utvecklas, bygga trygghet i sig själv och vikten av att ständigt utgå från närvaro i just den stund där vi är. Det gav mig glädje och lust till mer. Hoppas du vill lyssna och hittar lite inspiration även här!

Att öva framför skärmen, inspireras via text eller ljud är inte dumt, men så klart blir det en helt annan dimension när vi kan träffas ”på riktigt” och tillsammans utforska vår potential. Det vore så otroligt roligt om just Du vill följa med på 5 dagars kurs på Gotland för att verkligen få tillfälle att utforska alla de möjligheter som BK i Aktivitet kan ge, oavsett om det gäller dina egna behov eller att utvecklas i din yrkesroll som terapeut/behandlare. Hur världen ser ut i september vet vi ju ovanligt lite om, men om det inte är möjligt att träffas på kurs då så skjuter vi bara på datumet. Jag fortsätter planera för september tills motsatsen är bevisad.

Jag skulle bli oerhört glad om du hör av dig och berättar om du hittat någon inspiration i mina filmer eller poddsamtalet. Eller kanske har du önskemål eller förslag på vad du önskar se på film? Min intention är att skapa material som ger DIG inspiration! Så berätta för mig vad just DU behöver.

Har du reflekterat över och hittat ditt nuvarande uppdrag? Hur gör du för att ta den plats i livet som är din? Vad stödjer dig att göra just detta?

Varmt lycka till med att utforska din plats!

/Pernilla

Kom gärna och lyssna, jag behöver allt support jag kan få

Antologirapsodi – En vink till livet

Under Kulturnatten 2019 på Det Fria Ordets Hus i samarbete med Anoteket Författarrum och Punctum saliens:

16:45 ”Inåtfokus och poetisk inbalansering” – Pernilla Sporre
16:55 ”Vad ger oss livsstyrka genom alla tider?” Jennifer Rácz
17:05 Om oss – Elisabeth Jönsson och Eva Fodor Velander
17:10 ”Livets bilderbok” – Sven Velander
17:15 ”Livsresa med lätt bagage och/eller Tid är vår nya status” – Eva Fodor Velander
17:25 ”Att vara en skrivande människa” – Elisabeth Jönsson
17:35 ”Dikten läker inga sår men…” – Tina Persson
17:45”Punkpoesi för trasiga själar” – Sven Velander
17:55 Slut

Läs mer om programmet på https://www.anoteket.se/category/aktuellt/ och
https://www.punctumsaliens.se/kultur/kulturnatten-vaxjo-2019-antologirapsodi/
Läs mer om Antologin på www.anoteket.se/projekt/antologi

Veckans sista patientbesök var just ett par som önskar hjälp med aktivitetsbalans, min paradgren numera. De hade funderat på att avboka besöket för de hade inte hunnit göra hemuppgiften från förra tillfället och dessutom avbokat en tid däremellan. Men de tyckte det skulle ge signaler om att de var ointresserade och de är de ju inte alls, bara stressade och beskriver tillvaron som kaotisk.

Jag hör mig själv vara tydlig, väldigt tydlig; Hur tänker ni ha det i tillvaron? Lyssna på kroppens signaler nu, som ni så tydligt beskriver, eller vänta tills de golvar er? Du väljer själv.

Ja, men det går ju inte. Chefen, jobbet, studierna, barnen… ska bara göra det här klart först…

Ja, du väljer. Följa samhällstrenden och köra över dig själv eller göra annorlunda. Ingen påstår att det är enkelt, men det är fullt möjligt. Bara vi stannar upp och reflekterar över vart vi är och hur vi vill ha det. Vad är riktigt viktigt i livet? Vad mår du bra av? Gör mer av det! Alltså, inte det också, utan välj att fokusera på just det du mår bra av, på lång sikt. Men påbörja dina förändringar redan nu. Just nu,  idag.

Paret går hem med konkreta idéer om hur de vill ta de första stegen redan i kväll och den här helgen. Konkreta saker som att bestämma sig för att vara i säng kl. 22.30 för att få en rimlig chans att sova ordentligt innan småbarnen vaknar tidigt imorgon bitti. Eller att faktiskt prioritera ordentliga måltider så energin räcker, sötsuget minskar och stressen över den ökande vikten också kan minska. Finessen är att hitta så små och konkreta steg så de är genomförbara redan idag och den här veckan. Inte sen, till semestern, pensionen eller vilket avlägset mål som helst som gör att du slipper ta tag i det nu.

Caminoredaktionen skriver ”Vi ser ett samhälle där människor stressar sig sönder och samman, går under och går sönder. Vi ser en värld där många inte hinner engagera sig i det de önskar utanför arbetet och där företag och organisationer pressar sig så hårt att det knappt finns plats kvar för reflektion och återhämtning.”

Jag har förmånen att omge mig med många kloka kvinnor i min vänskapskrets. Kvinnor där omställning och hållbarhet är mantran för livet, både i det privata och i yrkeslivet. Flera av oss har varit och känt på väggen, men efter en tid av omtöcknad kunnat skjuta ny fart i en ny riktning. Kanske som simmaren som tar ny kraft i en optimal vändning mot kaklet.

Ett axplock av dem jag får inspiration av kanske kan vara något för dig också: Maria och hennes dröm om Målajord, Lisas engagemang i ideella verksamheter som räddar världen eller Maria och Yogatalk.

Tillsammans vänder vi mot den riktning som vi vill se i världen

#draibromsen

Att tillåta mig att det tar flera veckor innan inlägget kommer upp på hemsidan med bild och allt, det är mitt sätt, just nu, att dra i bromsen…

Att känna ända in. Att vara sensitiv. Jag har svårt att värja mig från kraften på platsen. En kraft som drabbar mig. Den maskulina kraften som är så stor, så stark. Historien om männen. Bara männen. De inflytelserika, de mäktiga, om bergsmännen, om gruvarbetarna. Om rikedomen som ger ära vida omkring. Malmen som bekostar både kyrkklockor och kanoner. Som möjliggör de stora krigen. Hur det var bättre att arbeta i gruvan än att riskera tvingas tjänstgöring som soldat. Men hur balanserades detta? Den andra hälften som var närvarande och absolut nödvändig för att möjliggöra allt detta. Vart är kvinnorna i historien? Vart är berättelserna om deras del? Det enda kvinnliga jag ser, känner och hör berättas om denna dag i världsarvet Falu koppargruva är symbolen för koppar, samma symbol som för kvinna.

Det som också drabbar är insikten att det är denna vinkling som är ”den normala”. Vadå kvinnorna, de finns väl med? Men historien har ju skrivits av män, lyfts fram ur manliga perspektiv. Hur blev det så? Hur länge har männen fått diktera villkoren och varför? Under många århundraden har ju arbetsuppgifterna i vardagen varit väldigt tydligt könsfördelad. Men var det verkligen det effektivaste? Om alla hjälps åt och arbetsuppgifterna fördelas efter förmåga, intresse och behov borde ju kön ha en underordnad roll. Så klart kan man förstå att gruvarbetarna var män eftersom det var ett så tungt arbete och det krävdes rejäl muskelkraft. Inga barn arbetade där eftersom det var för tungt. Om det nu var den bästa lösningen med olika uppgifter beroende på kön, varför har inte alla delar setts som värdefulla? Varför detta ensidiga perspektiv på historien?

Låt oss nu skriva en ny framtida historia med mer kärlek och där vi alla får plats!