Jag minns väldigt väl första gångerna jag försökte meditera. Jag var på kurs och ”försökte”, eftersom jag trodde att även detta var en prestation. Då när jag försökte prestera en meditation; sitta blickstilla och stänga av tankarna. Det var väldigt frustrerande, det fungerade ju inte! De andra i gruppen hade mediterat förut. Ledaren föreslog att tankarna skulle ses som moln på himlen eller fiskar i ett akvarium. Men mina fiskar var många och simmade ju bara runt runt. Inte var de så där stilla som det brukar vara i ett akvarium. De snarare gav svallvågor som skvätte ut på golvet! Nä, det här med meditation var ingenting för mig.
Så småningom har jag insett att meditation är så långt från prestation man kan komma. Att meditera är att bara vara. Bara betyder i och för sig inte alls att det är enkelt utan snarare att man inte gör någonting annat än just det man håller på med. Gör en enda sak och försöker hålla tankar och känslor just här just nu. Alltså är det möjligt att meditera i de flesta aktiviteter. Typ, medan handen arbetar vilar tanken. Men de flesta av oss tänker på meditation som då vi ser en munk sitta i lotusställning med stängda ögon timmavis. Så hur ska jag kunna meditera som knappt kommer ned på golvet?
I de längre BK-utbildningar jag gått ingår meditation som en självklar del. Alltså återkom jag till meditationen. Allt annat i kurserna var ju otroligt häftigt och lärorikt så det fanns ändå en liten känsla av att det nog skulle gå att finna något bakom en värkande spänd kropp och tankesnurr. Om inte annat var den manuella guidning som ingick i kurserna en underbar upplevelse. Något som gav ett minne i kroppen att leta efter igen och igen hemma i vardagen. Ett stadigt grepp på mina höfter som markerade förankring, grundning, möjlighet att släppa ned tyngden till jorden, chansen att få bli buren. En strykning längs ryggraden som tydliggjorde min egen balanslinje, min mittaxel. En hand som hjälpte mig att känna utrymmet inuti mig själv där andningen får fritt spelrum. Ett utrymme där andningen får komma och gå, helt i sin egen takt, utan att bli styrd. Här i denna rymd får jag vila. Vila i nuet. Vila i observationen av nuet. Vila i det flöde som sker i kroppen då när jag är helt stilla. Inte blickstilla, utan bara stilla.
Meditation är varken lätt eller svårt. Meditation bara är.
Numera ingår meditation i min dagliga morgonritual. För att en stund bara vara med mig själv. Det ger mig goda förutsättningar för dagen. Som en sorts kalibrering. ”Så här är det just nu. Just idag.”
