Blogg

Varför är BK i Aktivitet värt ansträngningen?

flicka på promenad med stor nallebjörn

Genom att få kontakt med hela oss själva, vår kropp och vårt inre, inte bara tankesystemet/hjärnan kan vi identifiera våra resurser och hinder. På så sätt komma överens med våra hinder så de inte skymmer sikten för livet och istället ger förutsättningar för resurser att blomma.

Många går som huvudfotingar genom livet. Ni vet gubbarna vi ritade som barn, ett stort och detaljerat huvud, men bara streck till armar och ben, och utan egentlig kropp. I vårt prestationsbaserade samhälle förväntar vi oss att kroppen ska ta huvudet dit vi vill, utan att lyssna in kroppens behov eller förutsättningar. Att ta in och integrera hela oss själva ger helt nya möjligheter att gå rika genom livet.

När vi som terapeuter hjälper människor att få kontakt med hela sin potential (sig själva), ger vi förutsättningar för symtomlindring, men framförallt för att kunna se orsakssamband. Att göra det möjligt för varje människa att själv få växa utifrån sina resurser genom trygghet i sig själv och därifrån hantera livets växlingar. Därmed minskas människors lidande och beroendet av samhällsresurser, exempelvis sjukvårdskostnader.

När jag är i full kontakt med mig själv, hela mig, så har jag den största möjligheten att få tillgång till hela min potential som människa och som terapeut. Genom Basal Kroppskännedom övar vi på att få kontakt med vår potential och vid tillämpning i Aktivitet får vi också möjlighet att använda den fullt ut. Att öva och utforska det svåra i att hålla kvar vår kontakt med oss själva samtidigt som vi delar uppmärksamheten utifrån aktivitetens krav och behov.

Genom vår levda erfarenhet, vårt eget utforskande, kan vi ta med oss kunskaperna till mötet med våra patienter och klienter. Som alla terapeuter är vårt viktigaste verktyg vi själva och vi behöver hålla våra verktyg välslipade. Men hur gör vi det?

Vi är ju alla människor på väg genom livet med våra egna resurser och begränsningar. Genom god självkännedom har vi lättare att utforska vad som händer i mötet, i interaktionen som vibrerar i rummet. Vad är mitt och vad är ditt? Vad triggar oss när det blir motigt och hur hanterar vi det?

Med fötterna i golvet och bäckenet inunder mig kan jag ta kraften från benen och med minsta möjliga ansträngning hitta andningens och aktivitetens rytm, även då aktiviteten är det sittande samtalet.

Både vi och våra patienter/klienter har mycket att vinna på att vi terapeuter fördjupar kunskapen om och interaktionen med oss själva. Det hjälper oss att bli tryggare som människor, i mötet med andra och att öppna upp möjligheter för dem vi möter.

Ett sådant jobb betalar sig tusenfallt ❤

Söndag på Backwaters

I behov av variation ger vi oss denna behandlingsfria söndag iväg på utflykt. Att bli upphämtad direkt på hotellet och utlovad att även bli skjutsad tillbaka känns tryggt i denna myllrande intensiva tillvaro utanför grindarna. Taxichauffören kör oss till Alapuzha för en härlig båttur på Backwaters, ett vattensystem med sjöar och kanaler många mil genom Kerala. Vi är tidigt ute och möter Palmsöndagens kyrkobesökare på väg hem från morgongudstjänsten bärande på var sitt palmstrå. Vi ser många grupper av orangeklädda pilgrimer bärande Jesus kors på axeln. Vägarna är smala och som vanligt är trafikanterna många och slingrar om varandra, väldigt olikt vår svenska trafik. Grönskan ramar in vägarna; banan, kokos och mango blandas med fikus, kroton, monstera och andra stora träd som vi känner igen från fönsterbrädan. Husen här är ofta färgstarkt målade och grindarna guldprydda, betydligt rikare än mycket av det jag såg i Tamil Nadu.

Längs de smala kajkanterna i Backwaters håller invånarna på med morgonbestyren. Några badar och borstar tänderna, andra diskar eller tvättar i sjövattnet. Många fiskar. Bakom de smala långa öarna skymtar risodlingarna där många av dessa jordbrukare tillbringar sin vardag. Förutom bostadshusen syns både små sjukhus, skolor, affärer och restauranger på de låga öarna. Även tempel och kyrkor finns här som i alla kvarter jag hittills besökt i Indien. Lokalbefolkningen blir skjutsad i en smal eka över till templet eller tar den slitna statliga färjan in till stan. Turismen är också stor på denna vackra plats. Man kan som vi glida runt ett par timmar i en färgstark båt med guidande kapten och dieselmotor eller boka in sig på en husbåt för några dagar. Allt ser väldigt exotiskt ut.

Lagom till lunch är vi tillbaka på retreaten igen och det är skönt att få ta del av den vällagade maten perfekt avpassad efter mina behov, landa ned i solstolen för att smälta dagens intryck innan en promenad bort till stranden för bad i de kraftiga vågorna. Imorgon förmiddag blir det en stadstur i Chertala och sen närmar sig avrundningen av denna fantastiska resa.

Vaidya Ayurveda Village

Känner mig som ett barn som blir omhändertagen av två mödrar istället för den smörklick som gled runt i en het stekpanna första dagen. Jag blir insmord, masserad och överöst av varm olja på så gott som varenda millimeter av kroppen, undantaget endast den allra mest erogena zonen. Utan en tråd på kroppen utlämnar jag mig själv i deras kärleksfulla händer. Emellanåt känns den hårda bänken allt annat än bekväm, het olja på solsvedd hud och knådning av ömma muskler ger mig en del att öva på i att acceptera, ta emot och släppa taget om. Efteråt tvättas och tvålas jag lika noggrant och när jag sedan frotteras torr är jag tillbaka i mitt 5-åriga jag som badas av mamma. Håret kammas och flätas. Ett gyllene märke sätts i pannan.

Med våra ständigt oljiga frisyrer tilbringar vi dagarna som innehåller fulla program av närvaro, kärlek och omhändertagande. Dygnet är tidigt, morgonteet serveras kl 6, därefter yoga i soluppgången på taket innan frukost. Alla måltider är mycket väl genomtänkta. Läkaren checkar av hälsan dagligen och väljer vilket element som behöver balanseras, utifrån detta väljs också dagens behandlingar.

Måltiderna intas i tystnad, som en meditation. ”Make love with your food” som Janesh sa på lördagens föreläsning. Att både hedra alla ansträngningar som gjorts innan maten kom på min tallrik, både bonden och kokerskan och alla däremellan, och tacka för den energi och livskraft som kommer till mig. Alla sinnen får vara med i upplevelsen. Först känna på maten, vi är ju i Indien så vi äter med höger handen så klart. Titta och lukta på rätten innan vi stoppar den i munnen och njuter av smakerna. I full uppmärksamhet smakar maten så mycket mer. Det är ljuvligt!

Yoga och behandlingar varvas också med workshops så som matlagning, föreläsning och kärleksfull meditation. Emellanåt hinner vi landa i solstolen eller ta en simtur bland vågorna i Arabiska havet.

17.30 är det middag och dagens sista mål. Sen ska kvällens termos med örtte tömmas utan att påverka nattsömnen alltför mycket. Vi njuter av den underbara solnedgången varje kväll, men jagas snart inomhus av alla mygg som kommer med mörkret trots all rökelse som placerats ut. Idag är det vårdagjämning vilket innebär att dag och natt i princip är lika långa runt hela jorden. Det är en ofattbar känsla att det är samma svaga vårsol som lyser på dem därhemma. Smälter snön och skapar vår lagom tills vi kommer hem igen. Samtidigt som den här, röd som ett eldklot, faller under horisonten, ned i havet.

Väl i säng vaggas jag snart till sömns av havet som slår mot vågbrytaren bara några meter utanför fönstret, men innan dess har jag gjort dagens sista hemläxa.

Efter fem dagar här börjar jag nu kunna landa ned i allt detta, njuta och ladda mina batterier. De första dagarna var kontrasten mot tidigare upplevelser alltför stor och jag längtade tillbaka till barnen på Annai home. 💖

Annai home for children

Himlen ljusnar över Tamil Nadu. Klockan är 6 och de minsta barnen väcks på Annai home. De äldsta har redan varit vakna 1 1/2 timma för att hinna läsa läxor innan morgonandakt och frukost. Barnen arbetar hårt med sitt skolarbete. Det är tid för årets slutprov och de äldsta ungdomarna, motsvarande gymnasieåldern, la sig inte förrän kl 22.30. Natten har de tillbringat direkt på stengolvet med bara en filt som underlag och en hopvikt handduk som kudde.

Jag vaknar av att röken sticker mig i näsan. Frukosten till 276 barn lagas över öppen eld i köket. På barnhemmet får de alla grundläggande behov tillgodosedda; mat, kläder, omvårdnad och framförallt chans till och stöd i sin utbildning. De flesta barnen har kommit hit pga faderns död, familjeförsörjaren. Mamman behöver då klara både barn, hem och arbete själv. Kanske hon bara kan få jobb som ”coli” dagavlönad i ett tungt arbete så som jordbruk, vedhuggning eller hantlangare på ett bygge. De dagar hon har jobb tjänar hon 100 rupies, ca 12,50 kr. Hade hon varit man hade hon fått 300 INR. Inte mycket att försörja en familj på. Just så här var det för Delfiya och hennes storasyster Libiya. Deras far dog i cancer och mamman hade ingen chans att försörja dem. Fader Francis såg deras mors potential och erbjöd Packia Selvam tjänsten som husmor på Annai home så nu bor de där alla tre. Som ”head warden” tjänar hon nu 5000 INR/månad för arbete 7 dagar i veckan. Samma situation är det för flera av kokerskorna och någon av lärarna. Annars är de flesta av lärarna helt nyutbildade och gör ett års betald praktik som avslutning på sin utbildning. Lärarna är ansvariga för varsin årskull, ser till dem, sover med dem och hjälper dem med skolarbetet morgon och kväll. Dagtid har dessutom ett par av dem arbete på någon skola i närheten. Nu till sommaren ska två av dem gifta sig. Självklart är äktenskapet arrangerat av föräldrarna, så som traditionen bjuder och man gifter sig inom sitt kast. Men kast inte är något man pratar om på Annai home. Father Francis är mycket noga med att alla ska behandlas lika på barnhemmet och därför är den nödvändiga registreringen av barnen inte känd för personalen.

Jag kliver upp och är tacksam för både ac’n och sängen på mitt rum, även om sängen är stenhård med svenska mått mätt och jag polstrat den med både yogamatta, handdukar och tröjor ur packningen. Väl nere på gården möts jag av glädjestrålande flickor och deras översvallande hälsningar. De beundrar mitt vinterbleka rödflammiga skinn och ljusa hår och vet inte hur väl de vill mig. På kvällen när lärarna klär upp mig i guldskimrande grön sari, smycken och blommor i håret behandlas jag som en drottning. När jag dessutom lär mig lite tamilsk dans och dansar med flickorna är lyckan total och vi skrattar hjärtligt tillsammans trots att jag inte förstår ett ord när de pratar med varandra. De försöker lära mig några ord på tamil och till slut kan jag iallafall säga Tack och Godmorgon; Nantri och Kali wannacom.

Barnen hänger som klasar runt oss och vill väldigt gärna att vi ska leka tillsammans, men allra helst vill de att vi ska dansa eller sjunga för dem. Efter viss tvekan sjunger jag både Trollmor och Änglamark, högst medveten om att de inte förstår ett ord utan bara lyssnar på sången gör jag denna premiär som solosångerska. Jag bjuder på mig själv och belönas tusenfallt med deras gränslösa kärlek. Allt detta vill de dokumentera om och om igen med hjälp av selfies i min mobil. Så nu har jag hundratals bilder på mig och barnen.

I natt har det regnat och den torra röda jorden suger snabbt upp vätan och redan morgonen är klibbigt varm. Jag får en föraning om hur kommande månader kan kännas. Jag frågar om dagens temperatur och Francis skrattar och säger att de inte mäter temperatur som vi. Här är det ”Hot, hotter, hotter, hotter, hotter or hottest.” Ja de kommande månaderna kommer bli mycket varmare och i maj när det är 40-50 grader är det skollov. Därefter kommer förhoppningsvis de efterlängtade monsunregnen. De senaste 6 åren har de uteblivit eller varit alldeles för otillräckliga vilket gett stora problem för jordbruket och folket här. Det syns väldigt väl vilka fyrkanter som är bevattnade.

I Tamil Nadu har vi mötts av stor vänlighet och stor fattigdom. Som svensk får jag helt andra perspektiv på livet när jag inser att mycket av det jag tar för givet inte alls är det för många människor på vår jord. Att då möta människor som viger hela sitt liv åt att hjälpa andra inger stor respekt. Father Francis driver barnhemmet där det idag bor 276 barn, de flesta mellan 12 och 18 år gamla, men även några yngre. Han stöttar de små att bo kvar hemma hos anhöriga genom att hjälpa till med mat och skolavgift. Utbildning är det enda som kan förändra fattigdom och kastsystem. När barnen blivit ungdomar och gått ut Higher secondary, motsvarande gymnasiet, släpper han dem inte utan först när de är färdiga med College och har ett yrke så de kan försörja sig själva.

Francis är både Director för barnhemmet och Pappa till alla barnen, men för att få en inkomst arbetar han som präst i en närliggande församling. Hans lön är den enda stadiga inkomsten, varken kyrka eller stat stödjer verksamheten ekonomiskt utan de är helt beroende av donationer. Han väljer att se alla som ger ett bidrag; faddrar, Erikshjälpen och Ekumeniakyrkan i Växjö och tex vi som hade ett bidrag med inför skolstarten som samarbetspartners, allt för att på något sätt lätta på trycket på sinaegna axlar.

Full av beundran och stor kärlek reser jag vidare. Annai home har för alltid ristat djupa spår i min själ och mitt hjärta.

God bless them all 💖

/Pernilla

Överväldigande

Mötet med Indien är starkt. Bombarderas av sinnesintryck och kontraster.

Torsdag morgon; äter grötfrukost medan det är -13 grader och solen som går upp gnistrar i nyfallen snö. Fredag morgon; erbjuds vaniljwinerbröd och blåbärsmuffins till frukost efter ca 3 timmars sömn på flygplanet. Lördag morgon; indisk frukost på ett litet soffbord i hotellentrén. Varma rätter i form av sammanpressat ris, idly, och en donutliknande bulle, vadai, med två såser till. Den ena tror jag är gjord på gula linser och den andra på kokos, båda mer eller mindre kryddstarka.

Kontransten i klädsel är otroligt intressant. Vackra färgstarka saris pryder varje kvinna, fattig som rik. De är vackrare klädda oavsett om de sopar gatan, bär tegelstenar på huvudet eller shoppar än vad vi är när vi går på fest.

Samtidigt syns ett modernt höteknologiskt Indien. Flickan med sari somsitter vid busshållplatsen i den röda jorden knappar på sin mobil som vilken västerländsk tonåring som helst. De unga barnfamiljerna vi äter lördagmiddag hos berättar om ett nytt jämlikt Indien som växer fram. Det ena paret har valt varandra av kärlek. Ett annat par har valt att följa traditionen och gifta sig med sin kusinenligt faderns önskemål. Han ser väldigt tillfreds ut när han pratar om sin fina fru och deras barn, varav det andra just är på väg. Familjen och traditionerna är starks och viktiga, speciellt i ett land där det gemensamma nätverket är litet.

Kontrasterna i levnadsförhållanden är inte helt enkla att utröna. I vimlet på gatan inne i Chennai sover någon bakom ett träd på trottoaren, en annan på en bit presenning brevid sin cykel. Vem vilar en stund i väntan på bussen? Vem har trottoaren som sitt hem? Hotellet ligger i en fattig del av staden. Den röda jorden dominerar gatorna. Kossor och hundar blandas med trafiken. Hotell och affärer blandas med hyddor byggda av palmblad. På andra sidan gatan vattnar och sopar en gammal kvinna framför sitt hus, barfota, klädd i vackra färger. Strax kommer en försäljerska förbi med sopborstar på huvudet. Hon bär dem stolt samtidigt som den glesa tandrafen syns i leendet. Vi kör förbi ett par områden med hyddor. Jag kommer att tänka på koloniområden och det känns som en absurd association i sammanhanget.

Det allra starkaste och kanske mest överväldigande och mest talande är nog ändå trafiken. Jag är tacksam att jag inte förväntas köra själv, kan sitta i baksätet och emellanåt blunda när det blir för mycket. Vägen in till centrum förbi flygplatsen skulle vi kalla tre-filig, men filkörning är mycket överskattat. Det är mer regel än undantag att vi har bara någon decimeter mellanrum till bilen brevid. När man ska köra om en lastbil, buss utan fönstret och dörrar där kanske någon hänger nästan utanför, en riksha eller så, ja då tutar man bara. Låter ständigt tutan tala ”Här kommer jag” ”Det är trångt på vänster sida, men här tänker jag köra om” eller ”Den här gången kommer jag på höger”. Störst går först. Det blir köbildning och den som fått in nosen mellan de andra kör först. Mängden tvåhjulingar är många, motorcyklar och vespor. Ibland hjälmförsedda män, kanske med hakbandet knäppt, men resten av familjen på samma fordon har aldrig hjälm. Mannen kör, kvinnan sitter bakom. Den vackra sarin gör att hon sitter i damsadel med båda benen på vänster sida. I knät harhon minsta barnet, kanske sovande, medan det äldre sitter framför pappan på tanken.

Medan jag betraktar allt detta och på något sätt försöker smälta intrycken, ber jag en stilla bön om att livet vill mig väl. Så även mina medtrafikanter.