Annai home for children

Himlen ljusnar över Tamil Nadu. Klockan är 6 och de minsta barnen väcks på Annai home. De äldsta har redan varit vakna 1 1/2 timma för att hinna läsa läxor innan morgonandakt och frukost. Barnen arbetar hårt med sitt skolarbete. Det är tid för årets slutprov och de äldsta ungdomarna, motsvarande gymnasieåldern, la sig inte förrän kl 22.30. Natten har de tillbringat direkt på stengolvet med bara en filt som underlag och en hopvikt handduk som kudde.

Jag vaknar av att röken sticker mig i näsan. Frukosten till 276 barn lagas över öppen eld i köket. På barnhemmet får de alla grundläggande behov tillgodosedda; mat, kläder, omvårdnad och framförallt chans till och stöd i sin utbildning. De flesta barnen har kommit hit pga faderns död, familjeförsörjaren. Mamman behöver då klara både barn, hem och arbete själv. Kanske hon bara kan få jobb som ”coli” dagavlönad i ett tungt arbete så som jordbruk, vedhuggning eller hantlangare på ett bygge. De dagar hon har jobb tjänar hon 100 rupies, ca 12,50 kr. Hade hon varit man hade hon fått 300 INR. Inte mycket att försörja en familj på. Just så här var det för Delfiya och hennes storasyster Libiya. Deras far dog i cancer och mamman hade ingen chans att försörja dem. Fader Francis såg deras mors potential och erbjöd Packia Selvam tjänsten som husmor på Annai home så nu bor de där alla tre. Som ”head warden” tjänar hon nu 5000 INR/månad för arbete 7 dagar i veckan. Samma situation är det för flera av kokerskorna och någon av lärarna. Annars är de flesta av lärarna helt nyutbildade och gör ett års betald praktik som avslutning på sin utbildning. Lärarna är ansvariga för varsin årskull, ser till dem, sover med dem och hjälper dem med skolarbetet morgon och kväll. Dagtid har dessutom ett par av dem arbete på någon skola i närheten. Nu till sommaren ska två av dem gifta sig. Självklart är äktenskapet arrangerat av föräldrarna, så som traditionen bjuder och man gifter sig inom sitt kast. Men kast inte är något man pratar om på Annai home. Father Francis är mycket noga med att alla ska behandlas lika på barnhemmet och därför är den nödvändiga registreringen av barnen inte känd för personalen.

Jag kliver upp och är tacksam för både ac’n och sängen på mitt rum, även om sängen är stenhård med svenska mått mätt och jag polstrat den med både yogamatta, handdukar och tröjor ur packningen. Väl nere på gården möts jag av glädjestrålande flickor och deras översvallande hälsningar. De beundrar mitt vinterbleka rödflammiga skinn och ljusa hår och vet inte hur väl de vill mig. På kvällen när lärarna klär upp mig i guldskimrande grön sari, smycken och blommor i håret behandlas jag som en drottning. När jag dessutom lär mig lite tamilsk dans och dansar med flickorna är lyckan total och vi skrattar hjärtligt tillsammans trots att jag inte förstår ett ord när de pratar med varandra. De försöker lära mig några ord på tamil och till slut kan jag iallafall säga Tack och Godmorgon; Nantri och Kali wannacom.

Barnen hänger som klasar runt oss och vill väldigt gärna att vi ska leka tillsammans, men allra helst vill de att vi ska dansa eller sjunga för dem. Efter viss tvekan sjunger jag både Trollmor och Änglamark, högst medveten om att de inte förstår ett ord utan bara lyssnar på sången gör jag denna premiär som solosångerska. Jag bjuder på mig själv och belönas tusenfallt med deras gränslösa kärlek. Allt detta vill de dokumentera om och om igen med hjälp av selfies i min mobil. Så nu har jag hundratals bilder på mig och barnen.

I natt har det regnat och den torra röda jorden suger snabbt upp vätan och redan morgonen är klibbigt varm. Jag får en föraning om hur kommande månader kan kännas. Jag frågar om dagens temperatur och Francis skrattar och säger att de inte mäter temperatur som vi. Här är det ”Hot, hotter, hotter, hotter, hotter or hottest.” Ja de kommande månaderna kommer bli mycket varmare och i maj när det är 40-50 grader är det skollov. Därefter kommer förhoppningsvis de efterlängtade monsunregnen. De senaste 6 åren har de uteblivit eller varit alldeles för otillräckliga vilket gett stora problem för jordbruket och folket här. Det syns väldigt väl vilka fyrkanter som är bevattnade.

I Tamil Nadu har vi mötts av stor vänlighet och stor fattigdom. Som svensk får jag helt andra perspektiv på livet när jag inser att mycket av det jag tar för givet inte alls är det för många människor på vår jord. Att då möta människor som viger hela sitt liv åt att hjälpa andra inger stor respekt. Father Francis driver barnhemmet där det idag bor 276 barn, de flesta mellan 12 och 18 år gamla, men även några yngre. Han stöttar de små att bo kvar hemma hos anhöriga genom att hjälpa till med mat och skolavgift. Utbildning är det enda som kan förändra fattigdom och kastsystem. När barnen blivit ungdomar och gått ut Higher secondary, motsvarande gymnasiet, släpper han dem inte utan först när de är färdiga med College och har ett yrke så de kan försörja sig själva.

Francis är både Director för barnhemmet och Pappa till alla barnen, men för att få en inkomst arbetar han som präst i en närliggande församling. Hans lön är den enda stadiga inkomsten, varken kyrka eller stat stödjer verksamheten ekonomiskt utan de är helt beroende av donationer. Han väljer att se alla som ger ett bidrag; faddrar, Erikshjälpen och Ekumeniakyrkan i Växjö och tex vi som hade ett bidrag med inför skolstarten som samarbetspartners, allt för att på något sätt lätta på trycket på sinaegna axlar.

Full av beundran och stor kärlek reser jag vidare. Annai home har för alltid ristat djupa spår i min själ och mitt hjärta.

God bless them all 💖

/Pernilla

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tio − 7 =